JAG FICK PANIK. Vad fan är det som händer, tänkte jag. Det var mitt under pågående direktsändning av Elitloppet nu i maj och jag mådde illa som sjutton men bet ihop, bet ihop, bet ihop. Det sitter i mig att jag inte får misslyckas. Har jag gett mig in i något så levererar jag. Tv-teamet plockade ut mig ur livestudion i en paus. Jag for ut, kräktes ner hela rummet och blev liggande på golvet tills ambulansen kom och hämtade mig. Jag hade fått en insulinkänning i direktsändning.
Det var vågat av mig att gå på två dagars maratonsändningar i rad. Först V75 och dagen efter var det dags för Elitloppet, det största inom travsporten, ett lopp som jag själv tävlat i många gånger och vunnit, så det var mycket anspänning. Och när jag blir nervös tappar jag hungern – jag kan inte äta. När man sitter i sändningen är det många timmars förberedelser i studion, intervjuer, värmningar att hålla koll på – det är full rulle. Jag hade köpt med mig sex stycken energidrycker och inte ätit
någonting. 
Efteråt kändes det så förnedrande att inte klara av sitt jobb. Jag är 57 år gammal och kan inte sköta mig bättre.

NÄR JAG FICK typ 1-diabetes var jag 45 år och inte klar med min proffskarriär som travtränare än. Jag hade ett lopp kvar att vinna, det största, Prix d’Amérique, och jag hade en häst med chans att vinna det loppet, Maharadja. Jag var stark i kroppen och oövervinnerlig. Så fick jag plötsligt diabetes och kunde inte ens stanna snabbt och köpa en korv utan att checka blod och ta sprutor. Det var en väldigt stor omställning som jag hade svårt att acceptera. Jag hade inte tid. Hästarna jag körde var försäkrade för 10–20 miljoner och jag var rädd att få en känning och ramla ur vagnen. Hela situationen pressade mig. Jag drev mig hårt, mådde sämre, gick upp i vikt, slutade sova och åt risigt. Jag var petnoga med mina travhästar med foderstater, träningsupplägg, muskelbiopsier och laktatvärden. Men att helt plötsligt tänka på mig själv funkade inte. Jag klarade det inte, och jag har svårt för det än i dag.
När jag vann loppet sa jag till min sambo att nu kan jag dö lycklig. Och lite så blev det, för då släppte kroppen handbromsen. Jag fick myastenia gravis, en ovanlig nerv- och muskelsjukdom som slog ut mig helt i flera år. Själv tror jag att den kom av att jag misskötte diabetesen.
Min son fick typ 1-diabetes som 11-åring och han sköter det helt perfekt. Han fick det som liten och växte in i det som livsstil. Jag vet vad som krävs, men jag får inte till det av någon konstig anledning. För mig tog det hårt att få typ 1-diabetes som vuxen. Men jag börjar bli bättre. Nu äter jag under jobbdagar och framför allt stressar jag mindre. Jag fixar inte stress. Att klappa ihop i tv gav mig en tankeställare. 

Skriven av Stefan Hultman.
Foto: Lars Jakobsson/TR BILD