Att träna med sin diabetes
Är du intresserad av att läsa mer om träning och diabetes? Här har vi samlat erfarenheter och upplevelser av andra med diabetes som valt att leva ett aktivt liv. Hoppas du får lite inspiration!
Aldrig igen är en återkommande tanke. Trots det så sitter jag här idag, och skriver en krönika om löpning och kan knappt vänta på att få springa ytterligare lopp. Är jag galen?
Löparboomen i Sverige har väl inte undgått någon vid det här laget. Häromdagen gav min mor mig en artikel på temat ”Varför springer Sverige” och jag började återigen reflektera kring min egen löpning. I artikeln fanns det lite olika teorier om varför Sverige springer, men det bottnade i en frihetsaspekt och i att svensken springer för att vara ensam. För att slippa stressen som dagens samhälle tvingar på oss.
Men varför springer jag då? Min diabetes spelar en stor roll i varför jag springer. Precis som för en frisk person så handlar löpning om frihet för mig. Men det är inte samma typ av frihet. Det handlar om att jag, som kroniskt sjuk, kan känna att kroppen fungerar. När jag springer känner jag mig inte begränsad av sjukdomen, och det är verkligen en frihet att känna!
Löpning ger mig en känsla av att ta kontroll över min diabetes. Jag vill inte låta min sjukdom begränsa mig, men om sanningen ska fram är det nog just det den gör. Den är ständigt närvarande i de flesta beslut jag tar i livet. Vi som har diabetes blir, vare sig vi vill eller inte, ständigt påminda om att vi är sjuka. Sprutor, blodsockertester, symptom på högt eller lågt blodsocker, kolhydratsräkning vid varje måltid. Diabetes kan man aldrig ta en paus ifrån, den är ständigt närvarande livet ut. Även när vi springer. Men trots det ger löpning mig en känsla av att vara frisk. En chans att känna att jag inte är sjuk, för det kan jag ju inte vara om jag ger mig ut och springer 20 kilometer. Löpningen ger mig även en chans att visa vem som bestämmer. Det är jag. Inte min diabetes.
När jag springer kan jag göra det fullt ut – ända in i kaklet som jag brukar säga. Jag behöver inte ”göra det lite mindre” eller ”med måtta”. Jag kan springa 20 kilometer och känna att jag håller på att krokna på kuppen. När diabetes påverkar så många aspekter i livet så är det en frihetskänsla att kunna göra något fullt ut för mig.
Det är klart, ibland sätter min diabetes käppar i hjulet även för löpning. För högt, för lågt, konstanta känningar under ett pass. Det är jobbigt när det inte fungerar, men belöningen blir desto större efter en lyckad löprunda! Sen har ju blodsockret en tendens att ligga väldigt bra efter en löprunda!
Jag vet, det är lite förbjudet att i diabeteskretsar säga att man ”bara” har diabetes. För det är nämligen inte så mycket bara, det ska alla veta! Men när det kommer till träning i allmänhet och löpning i synnerhet är jag faktiskt många gånger glad över att jag bara har diabetes. Med lite planering och kunskap så kan jag springa. Jag kan springa mycket och långt. Och min diabetes hindrar mig inte från det. Är inte det en anledning att vara tacksam så vad är?