Jag fick min diabetes när jag fortfarande bodde i Kosovo, där jag kommer ifrån. I början var det jättejobbigt för mig, då jag inte hade någon aning om vad den sjukdomen innebar. Det första jag tänkte var ”synd nu får jag aldrig äta godis eller dricka läsk”. Det var värre för mina föräldrar att bearbeta vår situation, att två av deras barn fick diabetes typ 1 på ett halvår.
Det var krävande att ha diabetes i Kosovo eftersom det var brister inom sjukvården gällande mediciner och hjälpmedel. Det var svårt att få tag i tillräckligt med insulin, och vi hade inte heller nog med teststickor att mäta blodsockret med. Men efter några år blev vi vana med sjukdomen, vi lärde oss hantera den själva och hela familjen anpassade sig. Jag själv tyckte inte att diabetes hindrade mig så mycket, det blev liksom en vana att komma hem, ta insulin och käka.
Min relation till min diabetes är bra nu, om man jämför med hur den var från början. Nu har jag respekt för sjukdomen, men för drygt fyra och ett halvt år sen var min relation till min diabetes inte bra alls. Jag började tappa taget för att jag inte brydde mig så mycket om vad jag åt eller vad mitt blodsocker låg på, och eftersom jag tog för lite insulin låg mitt blodsocker alltid över 20. Jag rasade i vikt från 75 till 44 kilo under den perioden.
Jag vill berätta min historia för att den kan sprida information om vad denna sjukdom kan leda till om man inte tar hand om sig. Det är viktigt att ta hand om sig för att din diabetes är någonting du kommer leva med hela livet.
Jag var 26 år gammal när jag fick det första tecknet på mina komplikationer, vilket var att jag började se lite suddigt. Jag tog det inte på allvar då, och jag trodde inte att det kunde bero på min diabetes. Jag tänkte mer att jag var trött, och att jag var för ung att få komplikationer.
Det visade sig att jag hade fått diabetesretinopati, vilket är en synförändring som beror på att kärlen i ögats näthinna skadats på grund av högt blodsocker. Nu är det någonting jag kommer behöva leva med hela livet, utöver min diabetes. Det finns olika behandlingar, och den jag fått är delvis laserbehandling på varje öga flera gånger, samt sprutor för att förhindra att min syn ska försämras ännu mer.
Den andra komplikationen av min diabetes började jag märka i början av 2017, då jag började få smärta i benen och stickningar under fötterna. Smärtan blev värre och spred sig ännu mer. Tills slut täckte den hela fötterna, hälarna, vader och ben. I augusti samma år blev jag inlagd på sjukhus eftersom jag då hade ett väldigt dåligt hälsotillstånd, med en vikt på 44 kilo och 136 i HbA1c.
Smärtan var brännande och värst vid beröring, till och med ett par strumpor gjorde ont att ha på sig. Jag kunde inte sova på nätterna för att det gjorde så ont. Läkarna konstaterade till slut att jag hade diabetesneuropati, vilket är nervskador till följd av högt blodsocker under en lång tidsperiod. Under tiden blev även mina ben svagare och till slut kunde jag inte stå upp. Detta pågick tills början av januari 2018 då jag blev inlagd på sjukhusets neurologimottagning. Efter ett flertal prover och undersökningar visade det sig att jag hade en inflammation i ryggmärgen, vilken har orsakat att jag inte längre kan gå utan idag sitter i rullstol. Jag låg inne på sjukhuset i ett halvår, från januari tills mitten av juni 2018.
Det var tufft och jag var deprimerad under en lång tid. Det var min mamma som räddade mig till slut, när hon kom hit från Kosovo för att hjälpa mig. Tack vare min familj och sjukvården har jag överlevt diabetesretinopati, neuropati, en inflammerad ryggmärg, depression och några förlorade tänder.
Nu är jag 28 år gammal, väger 90 kilo och har hanterbar smärta i benen. Mina ögon fungerar, även om jag ser dåligt och är känslig mot ljus. Mitt blodsocker ligger alltid under 10 nu, jag äter regelbundet och tränar. Jag får även mediciner för att lindra komplikationerna, delvis tabletter mot nervsmärtorna och även sprutor för synen.
Jag vet att man tänker att sådana här saker inte kan drabba en i ung ålder, men det kan det. Min önskan är att alla unga med diabetes ska göra sitt bästa för att sköta sin sjukdom. Jag önskar att ingen behöver gå igenom det som hänt mig.
Text: Durim Osmani, 28, Hagfors.