Bli medlem
Ge en gåva

Vasaloppet

I år stod jag vid starten till Vasaloppets Öppet Spår för allra första gången. Något jag för bara några år sedan trott var en omöjlighet för mig, just på grund av min diabetes. Men nu stod jag här. Skulle jag fixa det?

Innan vi drar igång bör jag nämna att jag använder insulinpenna, tar 17 enheter Lantus en gång om dagen och Humalog till måltiderna, och jag vill även rikta ett stort tack till diabetesmottagningen på Lunds sjukhus som lånade ut en CGM till mig!

Hur förberedde jag mig då?
Jag hade endast stått på ett par längdskidor 1 gång tidigare i mitt liv så träningsmässigt bestod förberedelserna av en hel del styrketräning och löpning. Jag la in några långpass på ca 3 timmar med löpning och cykling och regelbundna blodsockerkontroller för att se mitt blodsocker påverkades av långvarig träning. Vid dessa tillfällen sänkte jag min Lantusdos från 17 till 13 eftersom jag blir väldigt insulinkänslig vid fysisk aktivitet. Jag höll blodsockret stabilt med exempelvis en Snickers i timmen.

Veckan innan dagen med stort D tillbringade jag i Sälen med familjen. Jag fick möjlighet att se hur blodsockret reagerade på just längdskidåkning och jag sänkte successivt min Lantusdos. Jag ville inte ha mer än 10 enheter insulin i kroppen under själva loppet. Snabbinsulin var inte att tänka på då jag ville undvika att kriga mot ett gäng känningar. 9 mil på skidor skulle vara jobbigt nog ändå.

Diabetesen ger en känsla av otrygghet
På grund av min diabetes känner jag alltid en viss otrygghet vid långvarig aktivitet, bland annat på grund av att jag tycker känslan av ordentlig fysisk utmattning kan påminna om känslan vid lågt blodsocker. Därför har jag en tendens att lägga mig lite högre än vad jag borde. På morgonen inför vasaloppet steg jag upp 04.30 och låg på 13 i blodsocker. Till frukost åt jag naturell yoghurt och lchf-musli för att ha något i magen. Det innehåller i stort sett inga kolhydrater alls. Jag ville inte ha något snabbverkande insulin i kroppen och det var fortfarande många timmar kvar till loppet. Jag packade ner ett par mackor att äta precis innan start.

Här begick jag mitt första misstag. Kvart i sju åt jag en macka i tron att jag snart skulle börja staka. Jag hade inte räknat med att det skulle gå så oerhört långsamt i början. De första 2 kilometrarna tog säkert 40 minuter på grund av allt folk i spåret. Ni kan ju bara tänka er vad den mackan, och eventuellt adrenalin, hann göra med mitt blodsocker. När jag kom in till det första stoppet efter lite drygt en mil kastade jag ett öga på min CGM och såg att jag var uppe i 20. Ingen fikapaus för min del. Inget snabbinsulin heller då jag var rädd för en eventuell krasch längre fram. De följande två timmarnas skidåkning var inte roliga!

Mora kändes mer avlägset än Kina
Blodsockret var skyhögt, det regnade och blåste och hur mycket jag än kämpade tyckte jag inte att jag kom någon vart. Mora kändes mer avlägset än Kina. Och om inte det höga blodsockret, mina bakhala skidor eller frånvaron av teknik skulle knäcka mig så skulle definitivt min ryggsäck göra det.

Ryggsäcken ja, som var full med känningshävande värt namnet - ett gäng Enervit-gel, druvsocker, snickers, russin, lösgodis, cola, och sugrörsjuice. Plus insulinpenna och en extra blodsockermätare. Allt detta innebar att ryggsäcken vägde sina kilo och det kändes redan efter första backen. Lagom till det tredje stoppet, började jag överväga att ta fram mitt snabbinsulin. Jag var helt slut i kroppen efter 3 timmar med högt blodsocker och knappt någon mat i magen. Jag var helt enkelt tvungen att äta något. Precis då kom vändningen! Familjen mötte upp och tog hand om det onödiga överskottet i min ryggsäck, skidorna vallades om och blodsockret började äntligen sjunka. Som tur var hade jag inte hunnit ta något snabbverkande insulin där! Med 14 i blodsocker kämpade jag vidare mot nästa kontroll.

Det här kommer nog gå vägen ändå!
Efter ytterligare en halvtimmes åkning visade blodsockermätaren 7. Perfekt! Nu kunde jag börja fylla mina depåer med lite energi! Den frustration jag känt tidigare var som bortblåst. Hädanefter låg blodsockret bra på värden mellan 6-10. Jag såg till att äta bullarna och dricka sportdrycken det bjöds på vid varje depå och på vissa sträckor tog jag även en gel. Allt utan att ta något som helst snabbverkande.

Jag har fått höra att det bästa ögonblicket under vasaloppet är när det är 3 kilometer kvar och man kan skymta kyrkan i Mora. Men inte för mig. Jag ska inte ljuga, visst kändes det otroligt bra när jag åkte in i Mora efter alldeles för många timmar i spåret, och visst kanske det föll en liten tår där någonstans. Men, den allra bästa stunden för mig var nog efter 5 mil, när jag märkte att blodsockret höll sig stabilt. Det var där någonstans tanken slog mig. Fan, jag kommer nog fixa det här ändå.

Till nästa gång, för så blir det nog, så ska jag inte ha med mig fullt så mycket kolhydrater. Gelerna var väldigt smidiga och enkla att få i sig, samtidigt som det bjöds på en hel del mat vid stationerna. Jag skulle även kunna ta lite snabbverkande insulin till frukost, eftersom det ändå är relativt lång tid innan man kommer igång och gör av med energi i spåret.

Text Jens Boström

Senast uppdaterad 1 augusti 2016