Pär Strandberg är mitt namn. Jag har haft diabetes typ 1 sedan jag var 3 år gammal och har sällan varit ute på större äventyr, men sedan gymnasietiden alltid velat prova på mer "extrema" äventyr för att bevisa för mig själv (och alla andra med diabetes) att det är något som är fullt möjligt att utföra. Äventyret jag hade planerat under längre tid var att cykla från Växjö till Umeå längs Sverigeleden (130 mil cykelväg). Jag hade turen att lura med min vän Tobias att åka ner med tåg från Umeå, för att sedan cykla upp med mig hela vägen hem igen från Växjö.
Det är verkligen resan som är målet med ett sådant äventyr!
Eftersom vi hade peppat upp varandra och bollat idéer om att göra en cykling under tiden jag var uppe i Umeå, så hade vi planerat i ungefär ett års tid vad vi behövde fixa och köpa innan resan. Då jag är student innebar detta att inköpen fick rangordnas och köpas in månadsvis. När avfärdsdagen i juni närmade sig så hade jag äntligen allt jag (verkligen) behövde! Vi hade som ett abstrakt dagsmål att cykla omkring 10 mil; vi kände egentligen inte för att tänka mycket på längden man ska/har cyklat och hur lång tid det tar innan man är hemma, då det lätt förstör den underbara fria känslan man har.
Jag hade med mig en stor backup-uppsättning med frystorkad mat för att snabbt och enkelt kunna ordna mat med enbart vatten. Vi försökte dock ta oss in i civiliserade områden vid passande lunch och middagstid för att äta mat på restaurang, då det underlättade mycket och gav oss möjligheter att ta kaffe, tvätta sig, ladda telefoner, fylla på vatten och njuta av att sitta ner på en stillastående stol. Måltids- och basaldoserna sänktes med 50 %, och stora portioner med mycket fett, t.ex. pizza, kunde intas utan någon speciell påverkan. Eftersom 5000 kcal brändes dagligen och jag ständigt var aktiv, så behövdes det inte mycket insulin.
Det blev som planerat att vi rätt omedvetet cyklade mellan 9 och 13 mil per dag innan tältet slogs upp. Efter en vecka på cyklarna bestämde vi oss för att ta en vilodag på vandrarhem i Nora, utanför Örebro. Tobias hade bestämt sig för att avsluta sin resa då han inte hade kvar motivationen att fortsätta längre, men han åkte totalt en vecka med mig, och cyklade tillslut till Falun - vilket var väldigt uppskattat. Resterande sex dagar spenderade jag själv på cykeln, olika vandrarhem och i tältet. Det gick ju faktiskt väldigt bra det också - dock var det två nätter där jag fick kraftigare känningar, men jag lyckades reglera till dessa tack vare ett ständigt förråd av godis och druvsocker som jag hade lättillgängligt.
Avslutningsvis vill jag säga att det är fullkomligt möjligt att vinna över sin diabetes och göra mer extrema saker, bara man ser till att planera måltider (till viss del iallafall) och planera vardagen - ha alltid full tillgång till snabba kolhydrater som t.ex. druvsocker, godis, juice. Din diabetes är inget hinder för dina drömmar och framtidsvisioner!
Jag hoppas vi ses längs cykelvägen den kommande sommaren!