Bli medlem
Ge en gåva

Elitsatsning med diabetes

Jag heter Andreas Stensson. Jag är född 1985 , bor i Malmö där jag pluggar och håller på med rodd på elitnivå. Diabetes har jag haft sedan jag var 16 år, jag började med sprutor men bytte till pump efter några år. Min inställning till min diabetes har varit väldigt skiftande i olika perioder av mitt liv, från att försöka vara duktig när jag fick den, för att senare hata den till nu när jag accepterar den fullt ut och den känns som en naturlig del av mitt liv och är faktiskt en del av den personen jag blivit.

På vilket sätt blir du påverkad i livet av din diabetes?
Självklart påverkar min diabetes mitt liv hela tiden. Under träning och tävling är det jätteviktigt att hålla koll på diabetesen så det inte uppstår några oplanerade situationer där prestationen blir lidande. Eftersom jag inte kan slarva med maten som en icke diabetiker kan göra tror jag att det märks positivt i min utveckling inom rodden. Det eftersom maten är väldigt viktig för en elitidrottare även om de inte har diabetes.

Självklart blir diabetesen jobbig ibland när det inte fungerar som man har planerat och blodsockret inte alls är som man har trott. Jag kan då bli besviken när vissa träningspass inte gått så bra som det borde. Men då gäller det att ta nya tag och försöka lära sig något av den situationen till nästa gång.

Har du genomfört någonting där din diabetes först sett ut som ett hinder?
Jag har gjort en hel del där diabetesen setts som ett hinder i början. Jag har bland annat rott maratonlopp som är drygt 42km långa. Där gällde det både att planera och våga experimentera för att lyckas. Jag gjorde det två gånger där jag ena gången hade sprutor och andra gången hade pump.

Nu är jag med i olika tränings- och tävlingsgrupper, bland annat landslaget. Jag är med i ett lag som satsar mot VM och EM i sommar och längre fram har jag OS I London 2012 som mål. Där skulle diabetes kunna ses som ett hinder eftersom det ställs väldigt hårda fysiska krav på deltagarna. För min del ser jag sådana tankar mer som en morot. Jag tyckte bland annat att det var kul att vara den första diabetikern som gjort mjölksyretest med roddlandslaget.

Vad fick dig att ändå försöka?
Jag hade bestämt mig själv för att jag ville göra det så det valet jag hade var att hitta en lösning så jag kunde genomföra loppet.

Hur tänkte du?
Jag har funderat på vad jag vill göra och satsningen på rodden känns helt rätt för min del eftersom det är bland det roligaste jag vet. Då tänker jag inte låta något annat hindra mig mer än om jag själv väljer att lägga av och det gör jag bara om jag inte tycker att det är roligt längre.

Har du något tips till den som vill men inte vågar?
Det är ofta en själv som sätter upp hindren för sig själv och mentalt bestämmer sig för att man inte kan. Ett sätt om man inte vågar är att sätta det i perspektiv mot vad det värsta som kan hända om man inte lyckas.

Hur pass farligt är det egentligen att misslyckas, vill man lyckas med något så kommer man stöta på hinder på vägen och det gäller att hantera dem när de kommer och inte fokusera för mycket på dem i förväg. Så jag tycker att om man har funderingar på att testa något ska man göra det, man vill ju inte ångra sig efteråt för att man inte vågade. Har man testat och misslyckat så har man åtminstone försökt.

Senast uppdaterad 1 augusti 2016