Förståelse tror jag är en väldigt viktig del i ett förhållande. Då vi båda har diabetes gör det förstås att vi lättare förstår varandras diabetes. Vi båda vet hur det kan kännas när man har lågt blodsocker, eller inte vill äta då man tidigare glömt att ta insulinet. Men i början trodde jag att alla med diabetes reagerade på mat och insulin precis som jag. Det blev en lärdom att inse att även om jag hade svårt att dricka cider kunde det mycket väl fungera för en annan, eller att blodsockret inte självklart sjönk lika mycket för andra som det gör för mig i samband med träning.
När vi träffades var jag inte så duktig på att ta med mig känningshävare när jag var hemifrån. Min tjej var bättre på det vilket gjorde att jag ofta käkade upp hennes. Det va ju smidigt, men gjorde att hon blev utan. Resultatet blev att jag lämnade över lite av ansvaret på henne. Det var något jag inte gillade, så tillslut lärde jag mig att själv ta med vad jag behövde.
Det är förstås också en trygghet att veta att det alltid finns en extra blodsockermätare med. Bekymret med att råka köra slut batterierna i sin egen är inte längre lika stort. Då min tjej hade pennor kunde jag också ganska enkelt låna hennes då min pump inte gick som den skulle. För några år sedan var vi på Maderia och där hade vi varit ute och vandrat en hel dag. Väl tillbaka på hotellet skulle jag fylla på insulinpumpen. Pumpen fastnade i läget för påfyllning och gick således inte att använda. Jag tänkte att det var tur att jag tog med mig reservpennor och insulin. Dock visade det sig att mitt långtidsverkande insulin var för gammalt. Det hade gått ut mer än sex månader tidigare. Att klara sig på bara korttidsverkande insulin, eller att få tag i nytt insulin där, hade varit ganska svårt. Problemet löste sig bra då jag kunde dela insulinpenna med min tjej.
Framförallt är det ibland väldigt skönt att va två om det. När blodsocker är för högt eller för lågt kan vi tillsammans resonera om varför. Jag kan få stöd från någon som vet precis hur det är att leva med diabetes. Och för det mesta har vi ätit samma mat, så den andre har ju redan tänkt runt saken. Det är ofta intressant att höra hur den andre tänkt, eller se hur den reagerade på insulinet. Vi diskuterar också hur mycket pumptillbehör, blodsockerstickor och insulin vi måste ha med oss på resor. Då frågan gäller oss båda tror jag det är lättare att prata om saken. Ansvaret blir på ett sätt delat.
Det är väldigt skönt att aldrig behöva förklara varför man inte vill träna vissa tider eller vilken typ av mat man helst inte vill äta om blodsockret är högt. Att inte behöva förklara gör att min diabetes känns mindre påtaglig, och som ett mindre besvär. Och även om mycket går att förklara och förstå, tror jag aldrig att det blir det samma som att själv uppleva hur det är att ha diabetes.
Även om jag har väldigt goda erfarenheter av att ha ett förhållande där båda parter har diabetes tycker jag inte det är något man ska söka efter. Att vara två om att ha diabetes är ju dessvärre inte bara fördelar. När jag första gången hörde om att skaffa barn och ha diabetes vet jag att jag var glad att jag är kille. Den gången tänkte jag inte att jag skulle kunna träffa en tjej med diabetes. Och när jag hörde om de ökade riskerna för att barnet ska få diabetes då båda föräldrarna har sjukdomen kändes det förstås inte bra. Ett tid tänkte jag ganska mycket kring det och om vi verkligen skulle ha barn ihop. När jag pratade om det med en god vän som också har diabetes sa hon: "Det är ju inte hela världen om barnet får diabetes. Det går ju att leva med sjukdomen." Hennes ord har värmt många gånger sedan dess.
Vi pratar inte så ofta om diabetes och det är en liten del av vårt förhållande. Kanske skulle en utomstående uppleva det som vi pratar mer om diabetes än vad vi själva känner att vi gör. För mig känns det inte som att jag pratar om diabetes när jag frågar min tjej om hur mycket insulin hon tog till lunchen. Jag tror det är viktigt att vi har andra, större, gemenskaper än diabetesen. Jag har aldrig valt att leva med min tjej för att hon har diabetes utan för att hon är den hon är. Men jag skulle verkligen vilja uppmana alla med diabetes att på något sätt ha kontakt med andra med diabetes. Det ger så väldigt mycket. Man känner att man inte är ensam och man kan få många tips och idéer som kan underlätta i livet.