Bli medlem
Ge en gåva

Resan har gjort mig tryggare

Det kan du bara inte göra! Mina föräldrars ståndpunkt var orubblig. Men jag åkte ändå på en nästan fem månaders långresa till Nya Zeeland, Malaysia, Filippinerna, Vietnamn och Indien.

Det blev en oförglömlig resa och jag är mer än lycklig över att jag gick emot mina föräldrar och gjorde det! Visst, det var jobbigt att släpa på kilovis av insulinampuller och blodsockerstickor, druvsocker och glucagon, men det var också i stort sett det enda som skilde mig från "vanliga" backpackers. Jag är 25 år och har haft diabetes sedan 1980, använder Humalog sedan några år tillbaka.

Kan inte kallas äventyrlig

Man kan nog inte kalla mig äventyrlig och inte heller sportig. Men under resan gick jag och min kompis Sofia på världens längsta hängbro i Malaysias regnskogar, glaciärvandrade och liftade på Nya Zeeland, simmade med delfiner, bodde på ashram i Indien, var på kryssning i Halong Bay i Vietnam. Inte minst träffade vi massor av människor som har helt andra problem än svenskarna.

Hur beroende av prylar vi är insåg jag inte förrän under resan och inte heller hur vi ignorerar alla vi inte känner istället för att försöka lära känna dem. Synen på diabetes är lite annorlunda också. Jag träffade en läkare som också hade diabetes på Filippinerna och han sa att "ja, vi vet ju båda att vi inte kommer att bli så gamla".

Det största hälsoproblem som uppstod var när jag började ta malariatabletterna, som jag uppenbarligen var överkänslig mot. För övrigt var det bara lätt orolig mage i Indien och lite åksjuka på böljorna de blå samt snuva orsakad av luftkonditioneringen som störde.

Mat var aldrig några inga problem; det finns alltid matställen öppna och maten i Asien är nog generellt sett nyttigare än den svenska. Ibland blev det jobbigt att som jag vara icke-köttätare, åtminstone på landsbygden på Filippinerna där jag ibland fick äta ris med sambal (kryddsås) och då förstås måste minska insulinet rätt rejält. Men den indiska maten är helt fantastisk!

Servering genom fönstret

Under resorna var det inte heller några problem med mat för bussar gör lunchstopp och matraster och på tågen finns alltid servering. I Indien kommer försäljare och erbjuder läckerheter genom tågfönstret så fort tågen stannar.

Saker att höja blodsockret med, framför allt söta drycker men också sött godis och glukospulver är inte svårt att få tag på. Ibland är det svårt att hitta en svensk frukost, det vill säga bröd och mjölkprodukter. I Asien äter man oftast riktig mat, kanske ris och torkad fisk eller nudelsoppa, och det lockade inte mig särskilt mycket, men då får man antingen handla själv kvällen innnan eller leta en stund.

Insulinet förvarade jag i metalltermos för att om möjligt försöka hålla temperaturen nere (det var mellan 30 och 45 grader i de asiatiska länder vi besökte). På hotellen där vi bodde bad jag alltid om att få ställa in termosarna i kyl, och det var aldrig något problem. Den ena termosen hade min kompis Sofia hand om under resans gång och hon var också väl insatt i alla diabetesproblem och skulle kunna ge mig glucagon i nödfall. Men några sådana nödfall infann sig inte och jag hade överhuvudtaget inga specifika problem vad gäller min diabetes. Det kändes lite som en triumf – jag kan, precis som alla andra!

Man behöver nog känna sin diabetes ganska väl och veta hur doserna ska ändras när vanorna blir oregelbundna, för det blir de. Blodsockret får man kolla ganska ofta. Insulineffekten kan bli lite annorlunda när det är så varmt också och jag fick minska mina doser en hel del, inte minst när magen krånglade i Indien.

Det allra viktigaste för att må bra är utan tvivel att dricka mycket, naturligtvis aldrig kranvatten men man ska vart man än går ha med sig en mineralvattenflaska. När det var 45 grader varmt i Indien hinkade vi i oss flera liter vatten om dagen och jag låg utslagen i hotellrummet under dagens varmaste timmar. Det rekommenderas inte att åka till Indiens lågland i maj-juni.

Försäkring ska man ha

Inför tullgenomgångarna behövs intyg från läkare på att du har diabetes, men vi blev aldrig kollade och inget hände med bagaget, varken på flygresor eller med buss, tåg och båt. Tvärtom kom folk springande med våra handväskor när vi lagt ifrån oss dem någonstans (... men självklart ska man vara försiktig, särskilt i storstäderna). Försäkring ska man ha, men det är långifrån säkert att den täcker sjukdomar och skador som kan relateras till diabetes.

Resan har gjort mig tryggare och jag vet att jag klarar problem som kan uppstå. Skulle någon till exempel i arbetslivet försöka hävda att min diabetes skulle begränsa mina möjligheter har jag ett säkert bevis för att så inte är fallet!

Senast uppdaterad 2 augusti 2016