Bli medlem
Ge en gåva

När maten blir något annat än bara mat

Min ätstörning började när jag var 15 år precis innan jag flyttade hemifrån. Jag var less på att vara så tjock och tänkte att jag kan ju spara in på hur mycket jag äter genom att kräkas.

I samband med att jag och en vän flyttade hemifrån till en egen lägenhet gjorde att jag lättare kunde hetsäta och kräkas utan att jag behövde vara orolig att mamma skulle märka det. Sen att min vän ofta var borta och jobbade gjorde det ännu lättare att slipp vara orolig att bli påkommen.

Anledningen till att jag började kräkas upp maten efter jag ätit var för att jag var less på att vara fet och ful. Jag var värdelös i mina egna ögon. Jag förtjänade inget bättre. Nu när jag ser tillbaka på det så var det även ett sätt att få ångesten att sluta bulta ständigt närvarande i bröstet. Det var det enda sättet att kunna fly.

När jag satt på skolan längtade jag efter att få komma hem och göra min standardrutin, äta en massa, bara vräka i mig, för att sedan gå på toaletten och kräkas upp allt för att på något sätt mildra den ångest som jag ständigt cirkulerade runt mig. Det känns så konstigt att se tillbaka på hur mina beteenden var på den tiden, hur allt runt omkring mig bara var ett enda kaos och på något sätt var det här den enda hållpunkten jag hade, den enda tryggheten att se fram emot.

Men såklart var det inte bara ångest dämpande och en trygghet det fanns baksidor såklart, magkatarr, att ständigt gå och frysa, den smärtan i magen som alltid fanns där efter den minst sagt brutala behandling den fick flera dagar i veckan. Jag som så många andra lärde mig tips och knep på den bästa maten som jag kunde använda och hur jag skulle göra för att ingen skulle märka det.

Än idag blir jag så ledsen på artiklar som skriver personporträtt om kända människor som levt med ätstörningar, där det skrivs hur de gick tillväga för att lyckas med sina kräkningar eller liknande. Jag blir så less för att jag vet att så många likt som jag sög åt mig som en svamp av dessa "tips" för att kunna bli bättre på det jag gjorde.

Jag vet inte om min diabetes har ett samband med att jag fick min ätstörning.

Att leva med diabetes gör att du ständigt måste ha koll på vad du äter, du vet också exakt hur mycket du äter. Maten har en stor kontroll över dig och det här kanske var ett sätt för mig att kontrollera den. Jag kunde nu fokusera på maten, inte på grund av min diabetes, utan för att ha koll på vad jag åt för att se vad som lättast kunde komma upp igen, hur lång tid jag hade på mig att ta mig hem innan det helt hade försvunnit ur magen.

Idag är jag tacksam över att det inte gick längre än vad det gjorde, att jag lyckades, med hjälp, ta mig ur det. Men alla som en gång varit där vet att det här är något som man alltid lever med. Jag kommer fortfarande ihåg alla tips som jag har läst, ibland kan jag komma på att jag vid en middag eller lunch sitter och äter på precis samma sätt som då, visst faller jag tillbaka och börjar tänka i dom sjuka banor jag tänkte då vilket såklart gör mig ledsen. Men när åren går så blir det lättare och lättare att hantera, jag har inte kräks på flera år efter mat vilket gör mig så glad.

Om du läser det här och känner igen dig så vänta inte med att få hjälp. Du kanske inte får rätt hjälp först men du har iallafall tagit ett steg i rätt riktning. Det kommer inte vara lätt men bara det att du har börjat jobba med det visar att du är på rätt väg! För ju längre du väntar desto längre tid kommer det ta att komma ur det.

Slutligen vill jag bara säga att den här texten skriver jag till alla ni tjejer och killar som tror att ni är äckliga, som tror att ni är fula, som tror att ni är värdelösa. Om jag hade träffat mig själv i den situation som jag var i då skulle jag säga till mig själv det jag säger till er nu: Du är vacker, du är värdefull, ta hand om dig själv för det är du värd och framförallt det kommer bli bättre.

Om du på något vis känner igen dig i min berättelse tveka inte på att höra av dig till diabeteskompis@ungdiabetes.se

Senast uppdaterad 2 augusti 2016