Personer med diabetes kämpar dygnet runt, hela tiden, med att hålla koll på sina blodsockernivåer. Men trots att man gör sitt allra, allra bästa, så blir det ibland fel. Vissa gånger kan man efter lite funderingar lista ut varför det blev som det blev, men andra gånger känns det bara som att någon vill jäklas med en, bara för att. Albert Einstein ska ha sagt att definitionen av idioti är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Men det är ju just det här det innebär att ha diabetes! Man gör samma sak igen och igen, och förväntar sig samma utgång, men får olika resultat. Idioti, alltså... inte konstigt att man blir lite galen ibland.
Listan över saker som påverkar blodsockret är lång. Och då menar jag lång. Man måste tänka på insulinmängd, kolhydrater, infektioner, korregeringskvoter, motion, feber, väder, sömn – and the list goes on. Många av de här sakerna är ju saker som man själv kan ha kontroll över (och det är väl det som i slutändan leder till det konstant växande "dåliga samvetet" som frodas inom många personer med diabetes - men det lämnar jag till en annan gång). I alla fall, vissa saker kan man själv kontrollera till stor del, men andra saker ligger verkligen utanför ens kontroll. Som det här med humör och hormoner till exempel.
Det är faktiskt otroligt hur mycket ens humör kan påverka ens blodsocker. Jag har varit med om att mitt blodsocker påverkas av allt från glädje till depression till ilska - både uppåt och neråt. Men tydligast av allt har jag nog märkt nervositeten. Denna förbannade nervositet kan få mitt blodsocker att totalt spåra ur en hel dag och en hel natt. Ett exempel är för några år sedan när jag skulle ta körkort. Jag hade uppkörning klockan 10, så jag gick upp i lagom tid, gjorde mig i ordning, mätte blodsockret, tog mitt insulin och åt min vanliga frukost. Precis som vanligt alltså. Inga konstigheter. Men på väg till Vägverket så kände jag hur nervös jag blev: allt hängde ju på de kommande 30 minuterna. Jag kom fram till vägverket och försökte förebreda mig mentalt för det som skulle hända. Jag mätte också blodsockret och det låg på 5.2 mmol/l, och det kändes som en bra nivå att köra bil på. Jag väntade på min tur och kände hur jag bara blev mer och mer nervös. Till slut så fick jag äntligen köra och kom tillslut tillbaka till vägverket ett körkort rikare! Den lycka jag kände var helt otrolig! Jag var så glad, och jag kommer ihåg hur jag sprang emot min mamma och kastade mig i armarna på henne. Vi bestämde att vi skulle gå till min pappas kontor och hämta bilen så att jag skulle få köra själv för första gången, och jag tänkte att jag skulle mäta blodsockret först, eftersom det legat på den lägre delen av skalan innan jag kört upp och kanske hade sjunkit under tiden.
Men nehe. Det hade det visst inte. 25.6 mmol/l visade mätaren. Vänta... va? Det kunde ju inte stämma. Jag testade två gånger till för att vara säker, men de visade samma sak. Jag hade gjort allting enligt konstens alla regler och helt i linje med vad jag brukar göra, men på mindre än en timme hade mitt blodsocker stigit från 5 till 25 för att jag var så nervös. Nu gick det ju bra ändå; jag märkte ingenting under själva uppkörningen och jag fick ju mitt efterlängtade körkort till slut, men det är ändå absurt hur mycket hormonpåslag kan påverka blodsockret.
Likadant är det när jag har stora tentor som ska göras. Under min tid på universitetet har jag haft fyra riktigt stora terminstentor, och varenda gång - utan undantag - så har jag legat högt i flera timmar innan, under och ett bra tag efter tentan, eftersom jag varit så sjukt nervös. Till skillnad från vid min uppkörning så påverkas jag mycket mer av de höga värdena här, eftersom jag mår så dåligt och får svårt att koncentrera mig när jag ligger så högt, speciellt om en examen pågår i fem timmar och jag - samtidigt som jag måste tänka på själva testet - också måste fokusera på att försöka få ner blodsockret. Det är inte helt lätt, och vid de tillfällena kan jag bli riktigt trött och irriterad på min diabetes, och bli förbannad över att jag aldrig kan få ta en paus från den! Detta gör ju knappast att blodsockret sänks (utom ibland då, när jag istället blir låg av ilska eller stress. Mmm, ja, det var ju det där med idioti...). Jag vill inte att mina resultat ska påverkas av att jag råkar ha en kronisk sjukdom som jag inte kan rå för!
Även andra känslor påverkar blodsockret. Under en lång period efter att jag tagit studenten mådde jag väldigt dåligt och hade det ganska tufft, och även där påverkades mitt blodsocker enormt mycket. Det låg oftast högt och överlag så var min diabetes ganska svårinställd då. Blodsockret lever ju i en cirkelrelation till det mesta i livet, och alltså även känslor man upplever. Alla känslor påverkar blodsockret på ett eller annat sätt, och känslorna i sig påverkas ju av hur blodsockret ligger.
Det jag försöker säga är att det ibland händer saker i kroppen eller runt omkring dig, som påverkar blodsockret utan att du kan göra något som helst åt det. Och det är så grymt irriterande och orättvist och störigt, men det finns faktiskt inte mycket du kan göra åt det. Utom ibland. För i vissa fall finns det faktiskt hjälp att få. Till exempel så kan man på många skolor och universitet få extra tid att göra tentor och prov, eftersom det tar tid från själva provet att behöva ta hand om allt vad diabetesen innebär. Och det är fantastiskt, men samtidigt ganska självklart: det är väl klart att vi ska kunna få en utbildning under samma förutsättningar som någon som är frisk (ja, nästan i alla fall).
I slutändan tycker jag att handlar det om att lära sig acceptera det faktum att man inte kan ha kontroll jämt. Det är okej - och ibland kanske ganska nyttigt - att bli arg och förbannad över att saker inte går som man vill och som de borde, trots att man lägger ner så mycket energi på det. Men till slut måste man nog komma till den punkten där man inser att fullständig kontroll och ett perfekt liv med diabetes inte är möjligt. Och det kan låta som en sorglig insikt, men jag tycker nog att det egentligen är ganska så befriande.
Text Cajsa Lindberg