”Efter 68 år med diabetes mår jag bra”

– Då hette det sockersjuka och den enda behandlingen jag fick de första veckorna efter diagnosen var en uppmaning om att äta mindre kolhydrater. Insulin fick jag först några månader senare, efter att jag blev inlagd på sjukhus med reumatisk feber som behandlades med kortison, vilket gjorde att mitt blodsocker skenade i höjden, berättar 95-åringen som bor i småländska Aneby.
Väl utskriven från sjukhuset fick Ingemar med sig en glasspruta, insulin och desinfektionsmaterial.
– En gång i veckan skulle jag koka sprutan och däremellan desinficerade jag den med 75-procentig sprit. Det var en hel del pyssel.
1952 var det inte tal om att själv hålla koll på blodsockret. Det sköttes av diabetessköterskan en gång i halvåret.
– När stickorna kom på 1980-talet och jag kunde börja mäta själv var det en stor lättnad!
Men störst förändring under de här åren var när Ingemar lade om sin insulindosering från en gång per dag till tre.
– Jag hade börjat testa det själv och mådde mycket bättre, det var toppen.

INNAN DESS HADE han vid ett par tillfällen hamnat i insulinkoma eftersom dosen från dagen innan hade stannat kvar under huden. När han sedan tog sitt insulin nästa dag blev det dubbel dos och han föll ihop.
– Som tur var hann jag ropa på min fru, som kunde ge mig ett glas mjölk så att jag piggnade till. Men det var tur att hon var nära annars kunde det ha gått illa, säger han och tillägger att insulinpennan förstås också var en milstolpe.
Ingemar tycker inte att han varit begränsad av sin diabetes, men han har alltid varit noga med kosten och fysisk aktivitet. Än i dag ser han till att få sin dagliga motion genom att promenera med rullatorn i
äldreboendets korridorer.
– Visst kan jag vara lite trött ibland och har en del ålderskrämpor, men jag i stort sett mår jag bra!

Ur Allt om Diabetes, nr 1 2021