Bli medlem
Ge en gåva

Önskar att jag hade träffat fler jämnåriga

Berätta. Hur är det att leva med diabetes?

Det är tufft, helt klart. Även när man mår bra och känner att man har en bra dag så cirkulerar tankar kring blodsocker och insulin ständigt i ens medvetande och i många fall är det (i varje fall för mig som fortfarande anser mig vara en nybliven diabetiker) värre än att faktiskt känna sig dålig för oron försvinner aldrig, men den går liksom inte att göra särskilt mycket åt. Särskilt inte om man inte har någon i sin närvaro som går igenom samma sak och kan sätta sig in i situationen.

Något jag tycker att alla borde veta om diabetes

I TV program som Biggest Loser och i diverse sjukhusserier är det bar typ 2-diabetes de pratar om, men det är inte den enda typen av diabetes. Typ 1 och typ 2 skiljer sig otroligt och det kan vara jobbigt att hela tiden behöva förneka både det enda och det andra för att människor i ens omgivning i största allmänhet endast känner till typ 2.

Vanliga fördomar jag möter

Orden "men får du lov att äta det?" är väldigt tråkiga och får det att låta som om diabetes är ett straff jag fått för att jag skött mig dåligt. Det är inte kul att ständigt påpeka att jag är min egen chef och bestämmer själv vad jag VILL eller INTE VILL äta, och att jag FÅR äta allt så länge jag bara tar hand om mig själv och sköter mitt insulinintag.

Det största problemet med att leva med diabetes

I början gav insulinet mig stora problem med aptiten och jag hade väldigt svårt för att gå upp i vikt. När det nu gått ungefär ett halvår sedan jag fick min diagnos har jag börjat äta som vanligt igen.
Likt många andra är det största problemet i vardagen jag lever för att äta rätt och inte "unna mig" för mycket. Jag vill trots allt inte pumpa i mig onödigt höga mängder insulin bara för att äta mer av saker jag egentligen inte BEHÖVER äta, utan som bara ser väldigt lockande ut.

En situation som jag varit med om som var pinsam, jobbig eller dråplig

Jag har inte "hunnit" vara med om något särskilt än. Jobbigast hittills har varit de gånger jag fått lågt blodsocker då jag varit någonstans där jag inte haft min blodsockermätare med mig. Det gäller att lära sig gå på sina instinkter och lita på att kroppen har rätt när den säger ifrån, men man blir förstås orolig.

Detta upplever jag som positivt med att leva med diabetes

Jag vet om att jag har bättre koll på min egen kropp nu. Jag äter bättre, jag har fått bekräftat att min kropp fungerar bra och får dessutom höra vid kontroller att jag sköter min sjukdom väldigt bra. Det känns som en seger att veta att jag faktiskt kan ha kontroll över mitt eget välmående och inte behöver låta sjukdomen ta över mitt liv.

En dröm jag har (kopplat till diabetes)

Jag hoppas kunna fortsätta sköta min kropp på samma sätt jag gjort hittills. Jag hoppas dessutom att kanske kunna dela med mig av min historia till människor och göra andra medvetna om vad diabetes innebär.

Något som jag tycker borde förändras för att göra det lättare att leva med diabetes

Jag blev sjuk i november förra året. Vid det laget var jag tjugo år och under min tid på sjukhuset samt under månaderna som passerat sedan dess har jag endast varit i kontakt med människor över trettiofemårsåldern när det gällt min sjukdom. Jag har förstås fått all information jag behövt och blivit behandlad helt fantastiskt bra, men det har funnits tillfällen då jag önskat att någon i min egen ålder - och framförallt någon i min egen situation - hade varit i närheten och kanske erbjudit sin historia eller ett par sympatifyllda kommentarer.

Beskriv med ett ord hur det är att leva med diabetes

Påfrestande.

Senast uppdaterad 9 augusti 2016