#Sininsulinanosmorimos. Utan insulin dör vi.
På sociala medier som Instagram och Twitter söker venezuelaner med diabetes desperat efter insulin med olika hashtaggar, sökbara ord. En dos till vilket pris som helst.
Venezuela är ett land som befinner sig på ruinens brant. Sydamerikas en gång rikaste land, med en statskassa fylld med oljerikedomar, har på ett årtionde rasat ihop i ekonomisk kris och politisk maktkamp.
Förutom akut brist på mat och mediciner lider Venezuela av en hyperinflation som beräknas nå 10 miljoner procent 2019, den värsta i modern historia.
Medellönen för en läkare är motsvarande 100 kronor. En insulinpenna kan kosta 200 kronor.

FÖRR KUNDE DE med diabetes gå in och köpa allt behövligt på apoteket. I fjol beräknades bristen på insulin vara runt 90 procent. Priset på det insulin som ändå finns att köpa är så absurt högt att nästan ingen har råd att betala. Samma sak med diabetesmediciner som tabletter. Testremsor och blodsockermätare finns i princip inte att få tag på.
– Läget har förvärrats till det värsta tänkbara. Många ransonerar sitt insulin och folk sprutar in doser helt i blindo, med risk för livet. För mycket eller för lite insulin kan döda dig, säger Melissa Cipriani.
Hon är en av Venezuelas största diabetesbloggare, typ 1-mamma till en i dag 25-årig dotter och aktiv i Guerreros azules, blå krigarna, ett stödnätverk för familjer till barn med typ 1-diabetes.
Eftersom president Nicolás Maduro inte erkänner humanitärt nödläge släpps få, eller inga, hjälpsändningar in i landet. De flesta är helt beroende av svarta marknaden och olika hjälporganisationer för att få tag på det insulin de behöver för att överleva. I det ändlösa sökandet efter insulin ger sig släktingar ut på svåra pilgrimsresor utomlands för att försöka köpa och sända hem doser och andra diabeteshjälpmedel, berättar Melissa Cipriani.
Själv lyckas hon köpa pumpprylar och insulin i Colombia, och har någon som tar det över gränsen åt henne.
– Min största skräck som mamma är att insulinet ska ta slut, säger hon.
– Tidigare hade jag ett lager hemma, men nu blir det svårare och svårare att fylla på. Ketoacidos är inget att skratta bort, eller hypoglykemi, och det finns inget glukagon att få tag på i det här landet. Fallen av ketoacidos ökar dramatiskt eftersom folk sparar på insulinet. Dessutom gör bristen på mat att allt fler tvingas äta onyttigt, vilket ihop med insulinbristen skapar en ond cirkel. För att inte tala om alla långsiktiga komplikationer som följer med dålig diabeteskontroll. En verklighet som inte går att backa.

DET FINNS INGEN statistik över hur många som drabbas av komplikationer eller dör på grund av diabetes i krisens Venezuela. Sedan 2016 behandlar regeringen hälsostatistik som statshemligheter. Hälften av läkarna har flytt landet. Sjukhusen saknar rent vatten och handsprit. Några orädda forskare pratar öppet om den lavinartade vårdkrisen, trots att de riskerar fängelse och sönderslagna mikroskop och hårddiskar. En av dem är Martiza Durán, doktor i internmedicin och ordförande för Venezuelas internmedicinförbund.
– Sjukhusen kan inte hjälpa akutfall längre. Våra labb kan ibland inte ens göra ett enkelt HbA1c-test. Det är viktigt att den här grymma verkligheten i Venezuela når ut, speciellt för de fattigaste som döms att leva med sjukdom och handikapp.
Melissa Cipriani har svårt att vara hoppfull.
– Framtiden ser så bister ut för alla med diabetes typ 1. Om inte krisen stoppas väldigt snart kommer många människor att förlora sina liv

Venezuela

  • Venezuela har cirka 31 miljoner invånare. 
  • 12,4 % av befolkningen, 2,5 miljoner människor, beräknas ha någon form av diabetes. I siffran är inte barn inräknade, antalet barn med diabetes är okänt.
  • 300 000 venezuelaner tros vara beroende av insulin.
  • År 2014 importerades 1,6 miljoner insulinampuller för att möta landets behov. Efter 2017 sjönk importen med 90 %.

Källa: Codevida, Evescam (estudio venezolano de salud cardio-metabólica)