Tillgång till insulin är inte en självklarhet för dem som drabbas av diabetes i Tanzania. Många lever under fattigdomsgränsen och på landsbygden kan det vara långt till sjukhus. Emma Juberg praktiserade under två månader på Kilimanjaro Christian Medical Center (KCMC), ett privat sjukhus i nordöstra Tanzania. På sjukhuset fanns en diabetessjuksköterska som fick ta hand om nydebuterade med typ 1-diabetes, och Emma fick följa arbetet med patienterna.
– Det var ren tur att jag råkade stöta ihop med diabetessjuksköterskan på akuten, och frågade om jag fick ta del av hennes arbete, säger Emma Juberg.
Arbetet på diabetesavdelningen handlade till stor del om att utbilda föräldrar till nydiagnostiserade barn kring blodsockermätning och insulindosering. Det handlade också en hel del om kostrådgivning. Enligt Emma består maten av mycket vitt bröd, mjölk och frikostig användning av socker.
– Det anses fint att använda mycket socker, säger Emma.
Ofta hade föräldrarna väntat länge med att söka vård, och det var vanligt med utvecklad ketoacidos hos patienterna.

EN AV ANLEDNINGARNA till att sjukdomen upptäcks i ett sent skede är, enligt Emma, att många i första hand söker gamla traditionella lösningar på problemet.
– Som jag upplevde det var ett av de största problemen att man inte alltid riktigt trodde på diabetes. Man väntade länge med att söka vård, och gick i stället först till byns egen medicinman för att få hjälp. 
Emma hann under sin tid på sjukhuset se många fall av blodförgiftning till följd av såriga diabetesfötter.
– Patienter från landsbygden söker kanske inte vård förrän det är livsfara, eller aktuellt med amputation.

INTE ENS BLAND sjuksköterskorna på sjukhuset var kunskapen om diabetes på topp.
– De hade ganska dålig koll på när man skulle mäta blodsockret och insulindosering. Men där fanns också många läkarstudenter, och de var duktiga på att hålla utbildningar och försöka höja kunskapsnivån, säger Emma.
Tillgången på insulin är ofta ett problem i fattiga länder. Ett annat problem är att många patienter på landsbygden saknar möjlighet att förvara insulinet i kyla.
Sjukhuset KCMC stöttas av olika biståndsorganisationer, och de ser till att det finns insulin att tillgå. Organisationerna samlar in insulin, kanyler och teststickor och skickar ut dem till utvecklingsländer.
På KCMC får patienter under 20 år insulinet utan kostnad, men därefter måste de börja betala.
– Det är dyrt med insulin, och det är en stor ekonomisk börda för patient och familj att drabbas av diabetes i Tanzania, säger Emma.
Inkomsterna är många gånger låga och närmare 30 procent av befolkningen lever under den nationella fattigdomsgränsen. Diabetesvården för en familj går på cirka 2 400 kronor per år vid ett offentligt sjukhus, och det är inte alla som har råd med den utgiften. Vid ett privat sjukhus, som KCMC, är kostnaden för patienten ännu högre.
Att på nära håll följa vården av diabetespatienter i Tanzania har påverkat Emmas syn på vården i Sverige.
– Många människor i Tanzania har så små resurser och ska ha tur för att ha råd att komma till sjukhus. Här tar vi för givet att vi ska få all möjlig hjälp. Men efter det jag upplevt så uppskattar jag verkligen de resurser vi har, säger Emma Juberg.

Tanzania

  • Invånare: Cirka 52 miljoner, varav hälften är under 18 år.
  • 3,5 procent av den vuxna befolkningen har diabetes i någon form.
  • Var tredje person lever i fattigdom, dvs på mindre än 10 kronor per dag.
  • Medellivslängd: 64 år