Abyei är ett plågat stycke land, låst på gränsen mellan Sydsudan och Sudan. ”Boxen”, som de på insidan kallar gränsområdet, är våldsamt omstridd sedan Sydsudan klövs från Sudan 2011, efter decennier av inbördeskrig. Det finns olja här, som båda länderna begär. I Abyei finns ingen regering, ingen polis, ingen infrastruktur. Knappt jordvägar. På sjukhuset som Läkare utan gränser driver i staden Agok hanterar läkarna våldets skottskador, svält, akuta kejsarsnitt och kolerautbrott. Där kris härjar skjuts kroniska sjukdomar oftast åt sidan.
Men i Agok har läkarteamet hittat ett enkelt sätt att förse människor med diabetes som bor i byar miltals bort med livräddande insulin. Kol och krukor.
– Människor kom till oss med ketoacidos, som vi lyckades stabilisera och behandla med insulin varje dag. Till slut hade vi 15 personer här på sjukhuset. Det blev ohållbart att ge alla daglig vård, berättar läkaren Johnson Dut Athian Maluil.
Diabetes splittrade också familjer. Med sina hem flera dagsresor bort och utan pengar till transport tvingades barn i behov av dagliga insulindoser för att överleva att söka nödboende runt sjukhuset.
Nästan alla med typ 1-diabetes är barn här, eftersom få överlever. Diabetes är något okänt, och insulin finns knappt att få tag på till ett pris någon kan betala.
För att göra livet lättare för alla de räddar startade läkarteamet i Agok 2015 ett insulinprogram där behandlingen flyttades hem till byarna. Utmaningen var att hitta ett sätt att förvara insulinet säkert i hettan utan kylskåp. På savannen kan temperaturen nå över 40 grader och elektricitet finns inte i mångaområden.
– Vi upptäckte att i en kruka fylld med kol bevaras insulinet mer effektivt än på något annat sätt i hemmen, berättar Johnson Dut Athian Maluil.
En enkel lösning som förändrade allt. Personer som är beroende av insulin får nu ett par veckors träning i att sköta sin behandling själva, tillsammans med sina familjer. Glukosmätning, diet, injektioner. Väl redo kan de återvända hem. Med sig får de insulin, krukor, vaccinväskor, värdeskåp, jod och bomull. Ett kit för överlevnad. En gång i månaden kommer de till sjukhuset för en hälsocheck och nytt insulin.

JUST NU ÄR 60 personer inskrivna för insulin genom hemprogrammet, både vuxna och barn. En av dem är 21-åriga Deng Majak Yach. Hon är ett av barnen som vuxit upp på donerat insulin från sjukhusen. När hon insjuknade som 11-åring försökte olika medicinmän bota henne med örter och magi. Hon blev snabbt sämre och kom till en lokal läkare som sa: ”Diabetes, kroppens socker och salt är i obalans.” Så hon blandade socker och salt ochinjicerade sig själv i låret. Såren blev fula. När hon inte längre kunde röra sig hamnade hon som sista utväg på ett av Läkare utan gränsers sjukhus.
Deng har fått lämna sin familj. De bor alltför långt bort från det enda insulin hon kan få tag i, det via hemprogrammet i Agok. Så hennes hem är nu hos någon som gett henne en plats att sova.
– Det är bara modiga som jag som klarar av att få den här domen, säger hon.
– Jag tänker mycket på vad jag gör om insulinet en dag dras in. Jag var nära att ta mitt liv, men läkarna stöttade mig. 
Stigmat är stort. Diabetes gör det svårt för henne att få ett bra jobb och bli gift. Av det Johnson Dut Athian Maluil och hans läkarteam kan se är typ 1-diabetes förmodligen ganska vanligt i Sydsudan.
– Det behövs mer insulin. Jag hoppas att fler aktörer kliver in, så att människorna vi hjälper kan få en långsiktig garanti, säger han.

Sudan/Sydsudan

  • Sydsudan har 13 miljoner invånare, Sudan 40 miljoner.
  • I Sudan har hela 22 % av den vuxna befolkningen diabetes – det är 3:e största andelen i världen. I Sydsudan tros diabetes vara ungefär hälften så vanligt, 10 %.
  • 208 barn beräknas i dag leva med typ 1-diabetes i Sydsudan.
  • 3 av 5 personer som lever med diabetes här vet inte om det.
  • 2017 kostade behandlingen för ett barn med typ 1-diabetes 283 amerikanska dollar om året. Det kan motsvara en årsinkomst i Sydsudan.

Källa: IDF, Karolinska Institutet