Forskaren Rosemarijn Looije böjer sig ner och slår i gång den vita och orange roboten, som är klädd i en svart väst. Ögonen lyser, han tar ett steg framåt och ramlar på marken.
Jaså, var den inte bättre programmerad än så? Hemma i Sverige har vi bland annat sett liknande robotar dansa synkroniserat i tv-programmet Talang. Men Rosemarijn Looije förklarar att fallet faktiskt är programmerat.
– När barnen träffar roboten så får de prova att hålla i hand och gå en liten bit. När han ramlar så måste barnet hjälpa honom upp och då stärks genast banden mellan dem, barnet känner att roboten behöver hjälp. 
Bakgrunden till robotprojektet, som är finansierat av EU:s strukturfonder och är ett samarbete mellan sjukhus i Nederländerna och Milano, är att stötta barn som har diabetes typ 1. Rosemarijn Looije, som jobbar på forskningsinstitutet TNO utanför Utrecht, är projektkoordinator och har även varit med och utvecklat robotarna.
– Den stora svårigheten består i att överföra önskade beteendeförändringar hos barnen till funktioner i roboten. Vi har experimenterat mycket och fått släppa en del bitar, till exempel röstigenkänningen. Den funktionen fungerar inte tillräckligt bra ännu, barn uttrycker sig annorlunda än vuxna och det finns heller ingen lagring som känns säker och prisvärd, förklarar hon.

TOTALT ANVÄNDS SEX ROBOTAR, som finns på tre olika sjukhus i Nederländerna. När barnen träffar en diabetessjuksköterska får de samtidigt träffa roboten, umgås lite med den och spela spel. Det finns både kunskapsspel och rena triviafrågor, så att barnen ska känna att det är roligt. De får sedan låna hem en surfplatta där samma spel finns och tillsammans med sköterskan sätts specifika mål upp, till exempel att man ska fylla i blodglukosvärdet i en dagbok och också skriva upp vad man äter och om man har motionerat.
– Barnen får också låna hem roboten när de ska ha en presentation för klassen. Här är det obligatoriskt att alla barn som har diabetes måste informera sin skolklass och det kan kännas svårt att prata om sin sjukdom. Det är coolare att vara barnet som har en häftig robot, än att vara den som är sjuk, menar Rosemarijn Looije.
Den stora biten, menar hon, är inte kunskapen utan det sociala.
– Våra utvärderingar visar att tröskeln för att prata om sin diabetes blir lägre. Barnen känner sig mer säkra på sin egen kunskap och pratar mer om sjukdomen hemma. Föräldrarna uppger också att deras stress minskar. Här i Nederländerna är det väldigt vanligt att föräldrarna byter jobb när barnen diagnostiseras med diabetes och vi har också mycket högre skilsmässotal för föräldrar till barn med diabetes. Det kräver väldigt mycket av föräldrarna och för många kan det vara svårt att lita på barnen, därför är det viktigt att barnen börjar kommunicera mer om sjukdomen.

ROSEMARIJN LOOIJE BETONAR dock att de utvärderingar som gjorts bara har skett i mindre grupper. Något de märkt är också att intresset för roboten avtar efter ett tag, särskilt hos de äldre barnen. Därför har de satt ett åldersspann på sju till tolv år i projektet. Det ska pågå fram till 2019, då en större utvärdering ska ske.
Men att roboten kommer att finnas i var mans hem om några år, det tror inte Rosemarijn Looije.
– De kostar 6 000 euro att köpa in och då är ingenting programmerat på dem. Så det skulle nog bli väldigt dyrt, om ingen uppfinner en billigare teknik förstås.

Nederländerna

I Nederländerna bor nära 17 miljoner personer. Landet har en ganska liten andel personer med diabetes jämfört med många andra europeiska länder, dock något fler än Sverige. 4,7 procent av befolkningen har diabetes, i Sverige räknar man någonstans mellan 2,5 och 4,5 procent.