Desperat sökte hans farfar hjälp på sjukhus efter sjukhus, men ingen läkare kunde hitta vad som var fel, tills en av dem förstod att Manuel hade typ 1- diabetes.
Men sjukhuset hade inget insulin. Och utan insulin skulle Manuel dö.
– Det var en chock. Kaos utbröt i familjen, alla var oroliga, berättar farfar Jorge.
Familjen är fattig, att köpa insulin på apoteket skulle kosta 90 procent av familjens hushållskassa. De har inte råd med både mat att äta och insulin för att hålla Manuel vid liv.
Jorge vägrade ge upp, och blev tipsad om hjälporganisationen Life for a childs center i Santiago, och sprang dit med Manuel. Centrets läkare hade både insulin och kunskap att rädda Manuels liv.

I DAG ÄR Manuel 12 år och älskar att cykla så att det viner om öronen. Varje månad kommer han till centret och får insulin, testremsor och stöd om hans diabetes stökar.
Hans föräldrar lämnade familjen för flera år sedan, farfar är den som trofast står vid pojkens sida. Det har varit svårt.
– Jag har misslyckats många gånger och fått skjutsa Manuel till sjukhuset, men vi lär oss, varje dag. Manuel är modig och förstår situationen. Vi har det bra nu, säger Jorge.
Manuel vill bli veterinär när han blir stor, han älskar hundar.
– Jag drömmer om att bli en glad person, ha ett jobb och pengar att köpa saker för, säger han.
– Och så drömmer jag om ett botemedel mot diabetes. Jag har insulinpenna, men det gör ändå ont att sticka sig själv jämt.