Diabetessjuksköterskan Sennait Erichsen har i över tio år arbetat på sjukhuset Aira, där hon arbetat med de allra fattigaste.
Sjukhuset ligger drygt 50 mil väster om huvudstaden Addis Abeba, på gränsen mot Sudan, och patienterna som kommer till sjukhuset är ofta mycket fattiga. Bristen på vägar och tillgång till fordon kan innebära att patienterna burits av anhöriga på hemmagjorda bårar i tio timmar genom terrängen.

Sennait Erichsen är nu tillbaka hemma i Ydre i Östergötland och har nyligen börjat arbeta inom den svenska vården igen. Hon minns den första tiden i Etiopien då hon, utsänd som missionär av Evangeliska fosterlandsstiftelsen, EFS, tillsammans med sin man, som är läkare, började arbeta på sjukhuset.
Att komma från diabetesvården i Sverige till landsbygden i Etiopien var en chock. Förhållandena var så svåra. Jag är ändå själv från Etiopien, men har bott länge i Sverige.
sjukhuset fanns mellan två- och trehundra diabetespatienter, de allra flesta unga personer med typ 1-diabetes. Endast några få hade typ 2-diabetes. Patienterna var ofta bönder och väldigt fattiga, de hade knappt mat för dagen.
– En diabetesdiagnos är väldigt svårt för dem. Insulin, nålar och andra hjälpmedel kostar jättemycket pengar. Nålarna slängs inte utan används flera gånger.

På AIRA-sjukhuset la personalen ner mycket arbete på att se till att det fanns tillgång till insulin, vilket inte är en självklarhet på alla sjukhus i Etiopien. Insulinbristen leder till att vissa patienter minskar användningen och tar sina doser varannan eller var tredje dag.
– De tror att om de bara tar lite så ska det räcka längre. Det är hemskt att se, och man känner sig maktlös. Jag försökte skaffa pengar för att kunna erbjuda dem gratis insulin, säger Sennait Erichsen.
Många patienter är analfabeter, och kunskapen om diabetes är låg. På sjukhuset ges utbildning om orsakerna till sjukdomen och hur de ska sköta den. Men det är en utmaning att lära människor som inte kan läsa hur många enheter insulin de ska ta.
– Man fick hitta lösningar. Jag kunde till exempel sätta en markering med tejp på sprutan för att visa hur långt de skulle dra, berättar Sennait Erichsen.

Ensidig kost och varierande tillgång gör det inte lättare att sköta sjukdomen på ett bra sätt. – Det finns sällan frukt, grönsaker, kött och fisk. Det blir mest linser och bönor.
När Sennait Erichsen var ny på sjukhuset undrade hon hur hennes patienter utan kylskåp lyckades hålla insulinet kallt.
– En patient berättade att han högg ut ett hål i foten av en bananplanta och stoppade in insulinet. Med ett lock på höll det sig svalt.
Trots svårigheterna för de fattiga patienterna har Sennait Erichsen inte sett många komplikationer till följd av sjukdomen. Hon tror det kan bero på att om man drabbas så blir man oftast inte särskilt gammal.

Vad har varit svårast i kontakten med dina diabetespatienter? 
– Att i samma stund som jag berättade hur de skulle sköta sin sjukdom inse att det aldrig skulle bli så. De var så fattiga att man visste att de inte fick det de skulle behöva, och det kunde kännas hopplöst ibland. Trots det känner hon hopp.
Ekonomin växer och tack vare det satsas det mycket på att bygga fler sjukhus överallt i landet. Allt fler barn går i skolan. Så i framtiden ska personer med diabetes få den behandling de behöver, hoppas Sennait Erichsen.

VILL DU HJÄLPA TILL?
Hjälp barn i fattiga länder att få tillgång till insulin, hjälpmedel och utbildning genom att stödja organisationen Life for a child. Läs mer på www.lifeforachild. org

Ur tidningen Allt om Diabetes nr 1 2016

Etiopien

Här bor 92 miljoner invånare. 
42 procent av männen och 18 procent av kvinnorna är läs- och skrivkunniga. 
Förväntad livslängd är 61 år för kvinnor och 58 år för män. 
2,9 procent av befolkningen beräknas ha diabetes, men osäkerhetsfaktorn är stor då många saknar diagnos. 

Utgifterna per diabetespatient i Etiopien är cirka 1 100 kronor. I Sverige är samma siffra cirka 43 000 kronor. 

I Etiopien och andra länder i Afrika stiger antalet typ 2-patienter snabbt, framför allt i städerna där en urban livsstil med bilåkande, dålig kost och brist på motion bidrar till utvecklingen.

KÄLLA: IDF ATLAS