Jag blev orolig, chockad och rädd eftersom jag inte visste vad det handlade om. Min sjukdom har förändrat livet på många sätt under de sex år som gått sedan dess. Nu måste jag planera och alltid ligga steget före.
Min tillvaro handlar till stor del om hästar och ridning, som jag började med redan vid tre års ålder. Jag går på ridgymnasium och tävlar i hästhoppning. Det är tufft att ha diabetes i min sport då tävlingsdagarna är långa, och det finns ingen bestämd starttid. Jag började tävla vid åtta års ålder, och före diagnosen åt jag inte på hela tävlingsdagen. Nu är jag noga med frukost och att alltid ha något med mig att äta om det behövs. Jag har haft känningar under tävling, till och med precis innan jag skulle tävla i SM.
Det har inte varit lätt alla gånger att acceptera min sjukdom men det har inte gått så långt att jag struntat i den. Men i början insåg jag nog inte allvaret riktigt.

JAG STÖTER OFTA på okunskap och fördomar. Det är jättevanligt att folk tror att typ 1 och typ 2 är samma sak och att det är mitt eget fel att jag fått diabetes till följd av att jag slarvat med kosten. Det känns inte så kul. Många tror också att de ska ge spruta med insulin när jag blir låg, och det är ju livsfarligt.
Jag är glad över att nya hjälpmedel gör livet lättare, och det är klart att jag hoppas på att forskningen ska gå framåt. Men jag räknar inte med någon lösning, tyvärr. Det händer att jag oroar mig för framtiden och komplikationer som till exempel synen. Men jag kan ju inte gå och oroa mig för mycket för massa saker som kanske aldrig händer.
Som det känns nu så vill jag arbeta som ridlärare och tränare i framtiden.

Linneas tre bästa råd

  1. Gå och lägg dig med bra värden, så blir nästa dag lättare.
  2. Ha alltid med dig något du kan äta så att du känner dig trygg.
  3. Berätta om diabetes för din omgivning.