Nu när jag är 49 år är det däremot något jag kan skryta om i min bekantskapskrets. När jag fick diagnosen vägde jag 115 kilo och hade skyhöga värden. Min läkare ville sätta in insulin omedelbart, och föreslog även gastric bypass. Eftersom jag är livrädd för sprutor och vägrade börja medicinera fick jag en vecka på mig att bevisa att jag kunde ändra livsstil. Jag drog omedelbart ner på allt socker, började äta nyttigt och gick från stillasittande till att motionera intensivt. Jag fick då en månad till på mig och kunde sedan uppvisa normala blodsockervärden.

DÄREFTER HAR DET bara fortsatt. I fjol sprang jag en halvmara och nu har jag anmält mig till Hell run i Mjölby. En tuff åtta kilometer lång hinderbana. Hade någon sagt till mig före min diagnos att jag skulle kunna springa mer än tio meter utan att bli andfådd så hade jag inte trott det. Men det är klart att det blir tråkigt ibland. Jag kan sakna wienerbröd och mackor. Jag var tidigare också ölfantast, men sedan jag lade om livsstil har jag bara druckit en enda öl och det var efter ett lopp. Det händer att jag någon enstaka gång tar ett glas torrt vitt vin och möjligen en whisky. Men i övrigt har min livskvalitet förbättrats. Jag har upptäckt hur härligt det är att vara i bra form. Jag sover bättre och behöver numera bara använda min andningsmask mot snarkning halva natten. Och bara en sådan sak som att kunna knyta skosnörena utan att det är jobbigt.
Det är inte roligt att ha diabetes, men det är på sätt och vis det bästa som hänt mig.

Mats bästa tips:

  1. Tänk på kosten – det finns bra alternativ.
  2. Rör på dig och utnyttja möjligheten till vardagsmotion.
  3. Se till att få en god sömn.