Vi har en väldigt speciell relation och jag brukar skoja och kalla Leo ”mitt fjärde barn”. 
Leo och jag pratar inte så mycket om hans sjukdom. I stället försöker jag göra hans dagar på förskolan så normala som möjligt, för jag tycker inte att han ska behöva känna sig annorlunda på grund av sin diabetes.
Jag kollar Leos värden cirka 20 gånger per dag. Märker jag att han ligger för högt tar jag bara med honom ut på gården för att spela lite fotboll eller sätter på musik så att han och de andra barnen får dansa. Är han för låg sticker jag till honom lite druvsocker eller en bananbit utan att störa i leken eller göra en stor sak av det.

LEOS FÖRÄLDRAR OCH jag har nära kontakt och det var hans mamma Åsa som lärde upp mig när jag skulle bli hans resurs. Vi hörs ofta även utanför förskoletid eftersom jag vill veta hur det går för Leo. Det händer att jag ringer till Åsa även när Leo är hemma och sjuk, bara för att kolla läget och höra hur han mår. Han finns alltid i tankarna och ibland kan jag inte låta bli att kika i appen med hans värden trots att han har gått hem från förskolan.
Än så länge har det inte skett några stora incidenter, tack och lov. Men jag glömmer aldrig hur rädd jag blev den gången när jag såg i appen att Leo var lite låg och inte kunde hitta honom någonstans. Sen såg jag att toalettdörren var låst men han svarade inte när jag ropade hans namn. Jag fick bända upp låset med en kniv och därinne satt
han i godan ro och ville inte bli störd!

Ur Allt om Diabetes, nr 1 2021

Så får jag dagen att funka

  • Jag försöker stabilisera blodsockret i god tid så att Leo aldrig ska bli för låg.
  • Leos diabetesväska är alltid med vart jag än går – inne och ute.