Vårdpersonalen kunde inte förstå hur jag orkat gå uppför backen. Jag blev inlagd, fick om­gående behandling med insulin och blev kvar i en månad.
Diagnosen kom som en blixt från en klar himmel. Varken jag eller någon annan i familjen visste något om diabetes, men vi hade hört talas om det eftersom min pap­pas faster hade sjukdomen.
Det var mycket att lära i början och det tog ett tag innan jag lärde mig ta sprutorna på egen hand. På den tiden var det helt andra sprutor, och de gjorde ont att ta. De blev slöa fick lämnas in på slipning. På den tiden tog jag bara insulin morgon och kväll.

I skolan fanns ingen vuxen som kunde sjukdomen eller hade som uppgift att hjälpa mig, så jag fick klara mig själv. Som tur var hade jag en klasskamrat vars bror hade diabetes, och vi blev kompisar. Jag fick inte vara med på gymnastiken. Jag tror att det berodde på att lärarna inte visste vad de skulle göra om jag fick en känning.
Annars har diabetes varken påverkat eller hindrat mig, utan jag har kunnat leva ett vanligt liv. Jag har en son. Försörjt mig har jag gjort på kontorsarbete.

När man haft diabetes i 75 år har det förstås hänt mycket när det gäller egen­vården. Den nya tekniken med pump och annat har jag inte prövat. Men även när  det gäller sprutor har utvecklingen gått framåt, en stor förändring till det bättre. Genom tidningarna har jag följt med i vad som händer inom forskningen, och det är klart att jag hoppats på att det ska komma ett botemedel någon gång.

Jag har alltid varit vän med min diabetes, och jag har inte upplevt att det varit motigt. Blodsockret mäter jag före och efter måltid. Någon särskild mathållning har jag inte ägnat mig åt, utan bara ätit husmanskost.

Ur tidningen Allt om Diabetes nr. 1 2016