Vi var några stycken med diabetes som följde med Peter Jihde ut på äventyr i Lappland.
Jag kan villigt erkänna att jag veckan före avresa ångrade mig. Vad skulle jag i fjällen att göra? Jag hade ju lovat mig själv efter min värnplikt att aldrig mer sova i tält. Där sprack det löftet. Men så här efteråt är jag tacksam för att jag fullföljde projektet.
Jag fick en mycket bättre insikt om min egen diabetes, men framför allt om hur vardagen är för en typ 1-diabetiker.

SOM EN PERSON med typ 2-diabetes kan jag påverka min situation, det är också därför jag blir så besviken på mig själv. Det insåg jag under vårt Lapplandsprojekt när jag fick se Peter och de andra hantera sin typ 1-diabetes. Att de ständigt måste ha koll på balansen av sitt blodsocker. Att hela tiden mäta, kolla och vid behov ta en lagom dos insulin. Den som inte har diabetes och inte har kommit i kontakt med sjukdomen inser inte hur viktigt det är. För lågt eller för högt blodsocker får allvarliga konsekvenser. Det såg jag med egna ögon när vi vandrade och utsattes för fysisk påfrestning.
Det var nästan så att jag skämdes för att jag med min typ 2-diabetes bara tog en tablett Metformin på morgnarna och en på kvällarna till maten. Och att jag fick anstränga mig och svettas lite var bara bra för den lilla insulinproduktion jag fortfarande har kvar.
Det var nytt för mig att se hur en del ibland fick vräka i sig snabba kolhydrater för att få  upp sitt blodsocker, samtidigt som jag jobbade för att få ner mitt. Så här efteråt måste jag beundra mina kamrater under expeditionen för hur de på ett naturligt och positivt sätt hanterade sin sjukdom. Att den inte var ett stort hinder i deras vardag och hur väl de kände sig själva och sina kroppar.
Jag fick också mycket konkret se vad jag troligen har framför mig. Och jag är starkt motiverad att skjuta upp injicerandet av insulin så långt fram i tiden som möjligt.

DET BLEV MYCKET snack mellan oss deltagare i projektet om vardagen med diabetes. Ett hett ämne var hur man hanterar sitt intag av insulin i offentliga miljöer. Att injicera mitt i en restaurang hade många dåliga erfarenheter av. Bättre att diskret söka sig till toaletten. Men ska det behöva vara så?
Mitt Lapplandsäventyr fick mig att se på min sjukdom med nya ögon. Jag fick nya kamrater. Man kan ha ett gott, aktivt och innehållsrikt liv med sin diabetes. Och det är inte så obehagligt att sova i tält.

Artur Ringart

är 67 år och har tidigare arbetat med sportjournalistik på Radio Stockholm, Sveriges Radio, Sveriges Television och TV4. Han diagnostiserades med typ 2-diabetes 2012 och är i dag engagerad i frågor som rör äldre.