Jag klarade mig i 25 år, men nu är det bara att inse att diabetesen har tagit plats i mitt liv." Det var förra vintern Laila Sigvardsson gjorde uppdateringen på Facebook. Då hade hon vetat i några veckor. Hon hade svurit, sparkat på stubbar i skogen, gråtit. Men sedan bestämt sig: nu handlade det om att göra det bästa av situationen.
– Man mår ju aldrig bättre än man själv ser till så det gällde att se det hela konstruktivt.
Vilket bland annat innebar att vara totalt öppen med sin sjukdom. Alltså berättade hon för släkt och vänner, på jobbet, i sociala medier. Detta för att omgivningen skulle förstå varför hon måste vara så noga med hur hon äter och lever och, inte minst, kunna märka om hon hade för lågt blodsocker eller reagera på eventuella biverkningar av mediciner.

DET SENARE VISADE DET SIG FINNAS BEHOV AV. Vi kommer dit. Men låt oss först backa bandet. 1989 väntar Laila Sigvardsson sitt första barn och drabbas av graviditetsdiabetes. Hon blir inte särskilt förvånad – båda hennes föräldrar har ju typ 2-diabetes och hon vet att ärftlighetsrisken är stor, även om hon gjort vad hon kunnat för att minska denna risk genom att röra på sig, tänka på vad hon äter, hålla vikten. Men med barn i magen vill hon undvika att ta läkemedel. Därför lyckas hon hålla blodsockernivån i schack genom att anpassa kosten "stenhårt" och när sonen är född försvinner diabetesen. Det hela upprepas vid graviditet nummer två.

DET ÄR SEDAN DE DÄR 25 ÅREN PASSERAR. Visst fortsätter hon att motionera och tänka på vad och hur hon äter, men det handlar mest om att hon och hennes man gillar att leva så. Den där risken att få diabetes igen försöker hon låta bli att tänka på, även om hon egentligen vet att den är stor, eftersom båda hennes föräldrar hade sjukdomen.
Hösten 2014 får Laila Sigvardsson problem med magen. Läkaren misstänker ämnesomsättningsproblem och tar olika prover, varav blodsockret är ett. Resultatet: Hennes HbA1c ligger på 106 mmol/mol.

OCH PLÖTSLIGT FALLER ALLT PÅ PLATS. Törsten, de täta toabesöken, dimsynen – allt är ju tydliga symtom, men Laila Sigvardsson har inte haft en tanke på det förrän nu.
– Jag förträngde det väl.
Den första tiden var svår. Sorgen över att inte längre ha en frisk kropp, känslan att diabetesen tagit över livet, att något annat styr hennes liv, var stor. Men efter ett tag bestämde hon sig för ett annat synsätt: "Jag är en frisk kvinna, fast med diabetes."
– Jag brukar inte ha så starka känslor, så det var lite ovant.
Många skogspromenader blev det, berättar hon, då hon "svor ve och förbannelse och sparkade på stubbar". Sorgearbetet var i gång. Samtidigt kunde hon, som den undersköterska hon är, iaktta sig själv och konstatera att "okej, det här är akutfasen". Hon insåg också att hon måste tillåta sig att vara arg och ledsen.
– Men det är ingen idé att fastna i det, för det drabbar ju bara mig själv och så blir jag odräglig att leva med.
Därför har hon försökt undvika att belasta familj och vänner med de jobbiga känslorna. Däremot har hon haft stor glädje av sociala medier, där hon fått kontakt med andra personer med diabetes. En av dem bor faktiskt i Hudiksvall, så de två har börjat träffas. 

"Vi kan asgarva ihop åt sådant som egentligen är tragiskt. Familjen i all ära, men i det här kan man aldrig mötas riktigt"

– Vi förstår varandra. Vi kan asgarva ihop åt sådant som egentligen är tragiskt. Familjen i all ära, men i det här kan man aldrig mötas riktigt.
Nästa gång hon träffar diabetessköterskan tänker hon också fråga om möjligheten att få samtalsterapi; att få träffa en terapeut för att få några fler verktyg. 

– Det vore nog bra att ha ett proffs att surra med.

RENT PRAKTISKT HAR livet förstås blivit mer inrutat, konstaterar hon. Det tog ett tag att vänja sig vid, både för henne och för maken, men det går lättare sedan de kom fram till att det är okej att hon äter för sig själv ifall han inte kan just när hon måste. Långresorna som de gillar att göra har blivit krångligare att genomföra, men det går. Och ja, hon måste vara ännu noggrannare med kosten och avstå från en del saker helt. Men det är inget problem, säger hon.
– Det finns ju substitut. Om godissuget sätter in tar jag lite nötter eller sockerfria halstabletter. Hon har till och med fortsatt med en favoritsysselsättning, att baka godsaker, trots att hon mycket sällan äter dem.
– Jag provade att baka muffins med konstgjort sötningsmedel en gång, men så jag tappade jag en och den studsade. Då avstår jag hellre.
Äter andra efterrätt satsar hon på bär och grädde i stället. Eller några bitar mörk choklad.

SEDAN LAILA SIGVARDSSON fick sin diagnos i november 2014 har hon provat flera olika läkemedel. Först fick hon metformin, men det gav henne stora magproblem. Också Forxiga gav henne biverkningar, och när hon tog Victoza fick hon stora kliande utslag på magen.
– Den biverkningen sa de först inte fanns.
Nu går hon på rent insulin, den långtidsverkande sorten.
– Nu mår jag superbra!
Insulinets enda biverkan är viktökning, något hon nu jobbar med att försöka kontrollera med ännu mer motion – minst 45 minuters promenad eller gymträning per dag – och strängare diet. Genom att gå över till GI-kost hoppas hon att vikten håller sig på en bra nivå, så att det fortsätter att räcka med långtidsverkande insulin. LCHF är hon mer tveksam till, eftersom hon har en mage som är känslig mot såväl fett som fiberrika grönsaker.
Laila Sigvardsson fick sin diabetesdiagnos vid exakt samma ålder som sin mamma. Modern dog av följdsjukdomar efter bara tio år.
– Det fungerar som en sporre för mig att sköta mig jättenoga. Jag tycker så mycket om livet att jag inte tycker jag har något annat val!

Lailas 3 bästa tips för att må bra i vardagen med typ 2-diabetes:

  1. Komma bort från alla krav och måsten och vara helt och hållet egoist en stund varje dag. Läsa en bok, dona i köket eller vad man vill. Återhämtning är jätteviktigt.
  2. Välja bort sådant som kan ge negativ stress, för det höjer blodsockret.
  3. Röra på sig varje dag och äta sådan kost som är bra för oss med diabetes.