Abdul Razzak kokar tevatten på spisen och visar insulinsprutorna i kylskåpet. Det blir sex sprutor varje dygn, två långtidsverkande och fyra korttidsverkande.
Här i Sverige finns det moderna sprutor. I Syrien hade jag gamla sprutor, förklarar han och stänger kylskåpsdörren. 
Mobiltelefonen spelar upp en glad melodi och han svarar. Förklarar något på arabiska och lägger på igen.
– Många ringer till mig när de vill ha hjälp, jag är bra på att ta reda på saker eftersom jag har jobbat som journalist. Det kan vara papper från Migrationsverket eller vilken tid bussen går.

AbdulFöre kriget jobbade han som reporter för tidningen Algamaher och webbplatsen Wats-Sap i hemstaden Aleppo i nordvästra Syrien. Han intervjuade människor och skrev om vad som hände i området. I regimens Syrien styrs alla medier av Bashar Al-Assads regering och inte ett ord undkommer granskning.
Säkerhetspolisen har egen personal som sitter på tidningsredaktionerna. De måste godkänna allt som trycks eller läggs ut på nätet, om någon skriver utan att säkerhetspolisen granskar så kommer de och hämtar dig. 80 procent av det som står i syriska tidningar eller visas på tv-nyheterna är rena lögner, förklarar Abdul Razzak.
Han rycker på axlarna.
– Det är så det fungerar.

Abdul Razzaks diabetes upptäcktes när han som elvaåring fick hög feber och problem med bukspottskörteln och hamnade på sjukhus. Han fick börja ta insulinsprutor regelbundet. Som vuxen utbildade han sig till journalist, ett yrke som gjorde honom till måltavla för Islamiska statens fotsoldater i Aleppo när kriget bröt ut.
Jag blev undantagen från militärtjänstgöring för att jag har diabetes, men IS trodde att jag var spion för Al-Assad.

En eftermiddag i slutet av 2011, ute på allmän plats, körde en jeep med fyra män fram och hotade honom med vapen. Han hade inget annat val än att kliva in i bilen, där de satte på ögonbindel och körde till en plats utanför centrum. Där tvingade männen ner honom på knä och satte en gevärsmynning mot tinningen.
De sa att jag var spion och att jag skulle dö. Kanske var det bara ett sätt att skrämmas, kanske menade de allvar.

Abdul Razzak vet inte, men han minns att det ringde i en av männens mobiltelefoner. En av de lokala ledarna inom IS gav männen order om att köra Abdul Razzak till honom för förhör. Det blev en ny bilfärd med ögonbindel innan de kom fram till ett fängelse. Där fick han först bevittna en misshandel.
Jag förstod att de skulle göra samma sak med mig och jag tänkte att jag inte ville att de skulle slå mig. Han tystnar.
Jag kan inte prata så mycket om det som hände. Det fanns kvinnor i det fängelset också, de slog kvinnor.

Han nickar som svar på frågan om han också blev misshandlad. Hur många män det var vet han inte, men minst fyra åt gången. Misshandeln pågick i två dagar.
– Känn här. Han lutar sig fram i soffan och pekar på sin arm, där han har en stor förhårdnad ovanför armbågen.

Många slag. I huvudet, i ryggen, sparkar ... Sedan satte de elektricitet på mina fötter

Efter två dagar kördes han till ett större fängelse. Där plockades varje dag olika personer slumpvis ut för förhör under tortyrliknande former. Fångarna serverades vatten, men ingen mat. Utan mat och utan sina insulinsprutor började Abdul Razzak må allt sämre. Efter en vecka hamnade han i insulinkoma och fängelsevakten trodde att han var död. IS-soldaterna ringde till hans familj och sa att de kunde komma och lösa ut honom om de ville begrava kroppen.
Min pappa fick betala 800 000 syriska pund (ungefär 30 000 svenska kronor) för mig och sedan körde han mig direkt till sjukhus, där jag fick insulin.
När han blev utskriven från sjukhuset efter en vecka hoppade Abdul Razzak på en buss till grannlandet Jordanien utan att se sig om.
– Det var för farligt för mig att stanna i Syrien en minut till.

Insulinsprutorna kostade 40 dollar i veckan, så det var väldigt dyrt. Dessutom var det osäkert, det säljs falska mediciner.

I Jordanien fick han höra att han kunde registrera sig hos FN för att få hjälp med att betala sina insulinsprutor. Men några sådana pengar såg han aldrig röken av.

Abdul

– Jag jobbade i en butik och fick ut 400 dollar i månaden. Syrier i Jordanien får mycket sämre betalt än infödda. Insulinsprutorna kostade 40 dollar i veckan, så det var väldigt dyrt. Dessutom var det osäkert, det säljs falska mediciner.

Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR uppfyllde Abdul Razzak kriterierna för att bli kvotflykting. En dag fick han ett telefonsamtal om att han kunde få en flygbiljett till Sverige.
Jag kände inte till Sverige, jag ville till Kanada där min morbror bor. Men de sa att Sverige kunde ta emot mig. Jag pratade med några människor som sa att Sverige är ett bra land, så jag valde att åka. Nu har han varit här i lite över två år. Mycket är bra, tycker han, till exempel diabetesvården.
Jag går ungefär en gång i månaden och träffar en sjuksköterska på vårdcentralen. Här i Sverige finns det alltid medicin att hämta på apoteket, i Syrien kunde medicinen vara slut ibland. Men annars är det inte så stor skillnad på att ha diabetes i Sverige och i Syrien, medicinen är ju densamma.

Abdul vill lära sig mer svenska och få ett jobb. Men han känner sig samtidigt vilsen i tillvaron. På dagarna sitter han mest hemma, läser tidningar och tänker. Ibland går han till ett gym i närheten och tränar.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill lära mig mer svenska och om jag får ett jobb kanske jag stannar, annars vill jag flytta till ett annat land. Jag hoppas också att min fru Nora kan komma hit, hon bor nu med min familj i Istanbul och vi har ansökt hos Migrationsverket.
Han vet att han borde tänka mer på kosten för sin diabetes, men just nu orkar han inte.
Ibland försöker jag laga bra mat.

När Abdul Razzak först kom till Sverige blev han placerad på en flyktingförläggning i Ljungaverk i Västernorrland. Sedan flyttade han till Ånge, där han bodde med några svenskar. Problem med arbetsförmedlingen i Ånge gjorde att han sedan valde att flytta ner till Krylbo, men något som hans svenska vänner i Ånge sa har etsat sig fast.
De sa att när du börjar drömma på svenska är du svensk. Jag väntar fortfarande på det.

Ur tidningen Allt om Diabetes nr 3

Abdul Razzak

Ålder: 29 år. 
Familj: Hustrun Nora, som bor i Turkiet, mamma och pappa. 
Yrke: Var journalist i Syrien men kan tänka sig att jobba med vad som helst i Sverige. 
Sjukdom: Fick diagnosen diabetes typ 1 som elvaåring.