"Spelar du basket?” Det är vanligtvis den första frågan Ulrica Holmqvist får. Och visst. Med sina 187 centimeter och muskulösa lår är hon kanske inte en helt otippad basketspelare. Däremot kan ingen gissa sig till att hon har levt med diabetes typ 1 sedan åtta års ålder. Något som har gjort henne självständig och uthållig men som också har komplicerat hennes liv.
– Jag kommer ihåg att jag kände mig annorlunda med min spruta med måltidsinsulin i skolmatsalen, och att jag snabbt fick lära mig siffror och matte för att kunna hålla kolla på blodsockret. Ulrica kastar upp bollen mot korgen med en graciös handrörelse medan några skolungdomar går förbi med stora ögon.
Vi befinner oss på basketplanen på hennes gamla skola och just här har hon tillbringat många lunchraster. Ulrica tar emot bollen och dribblar vant över planen medan hon berättar att hon upptäckte basket ungefär samtidigt som hon fick diabetes. Varken hon, hennes föräldrar eller läkarna såg några hinder för henne att utöva sporten. De första åren var det lek och skoj – på gymnasiet började allvaret då hon fick chansen att spela i högsta damligan med Södertälje BBK.

SEDAN DESS HAR ULRICA spelat på professionell nivå och därmed vigt sitt liv åt hård träning två gånger per dag fem–sex dagar i veckan. Men medan resten av lagkamraterna sätter på sig sina skor och springer ut på planen är Ulrica tvungen att först mäta sitt blodsocker innan hon kan göra dem sällskap.
– Min blodsockermätare skannar in blodsockervärdet, som jag vill ska ligga på mellan 9 och  10 eftersom jag brukar sjunka så pass mycket när jag tränar.
När det är match får hon räkna med adrenalinpåslag och ytterligare förberedelser för att hålla koll på blodsockret, som att kolhydratladda kvällen före match.
– Uppvärmningen börjar en halvtimme före match och då mäter jag blodsockret. Jag fortsätter sedan att mäta inför varje period och äter mellanmål både före och efter matchen.

TROTS MINUTIÖS PLANERING händer det ibland att blodsockret skenar åt det ena eller andra hållet, och Ulrica tappar fokus och tvingas signalera att hon vill bli utbytt mitt under matchen.
– Det är frustrerande såklart, men ibland misslyckas man. Jag tycker inte att vi ska hymla med att vi med diabetes jobbar hårt. Å andra sidan har jag blivit väldigt strukturerad och effektiv tack vare sjukdomen.
Och hennes målmedvetenhet har tagit henne långt – ända till det absoluta toppskiktet på hemmaplan och till en proffskarriär utomlands. Sommaren 2013 lämnade hon Sverige med en resväska fylld med mediciner för att spela basket på toppnivå i Slovakien. Här bodde hon i samma rum som två lagkamrater som trodde att hennes sjukdom berodde på att hon ätit för mycket socker och som undrade vad Ulrica höll på med när hon satte sitt alarm på  02.30 varje natt för att mäta sitt blodsocker. Och det är inte den enda gången kunskapsklyftorna har varit påtagliga.

NÄR HON SKREV på för ett basketlag i Tjeckien 2015 blev det först en förvirrad stämning när ledarna fick reda på att Ulrica hade diabetes.
– De ifrågasatte om jag verkligen kunde spela på den här nivån, vilket visade att de saknade kunskap om sjukdomen.
Därför ville klubben skriva in en särskild klausul i kontraktet. Om något skulle hända Ulrica som var diabetesrelaterat, exempelvis problem med njurarna eller synen, så skulle klubben ha möjlighet att bryta kontraktet om det påverkade hennes förmåga att spela basket.
– Jag kan förstå det, det handlar om mycket pengar. Men i Sverige känns det som att det finns mer förståelse för människan bakom. I många andra länder är det ett allmänt hårdare klimat. Och livet som proffs utomlands sliter på kroppen, då man alltid förväntas leverera och vara på topp. Så när hon fick kontrakt med det regerande mästarlaget Luleå Basket var det ett enkelt val att flytta tillbaka till Sverige.

DET VAR OCKSÅ NU hon berättade öppet om sin diabetes för första gången, för en lokaltidningsreporter. För även om tränare och lagkamrater alltid har känt till hennes tillstånd, är det inget hon har basunerat ut till sin omgivning.
– Jag har nog varit rädd för reaktionerna och det har tagit ett tag att känna mig stolt. Men när det kom fram flera personer efter matcherna och berömde mig för att jag öppet berättat om min sjukdom insåg jag än mer att det är viktigt med förebilder.
Ulrica kände inte till någon med diabetes som spelade basket när hon växte upp. Trots det har varken hon eller hennes föräldrar sett det som ett hinder att ha en idrottskarriär på högsta nivå. Det mesta är värt ett försök, enligt Ulrica. Men ibland går det bara inte, hur mycket man än vill.
– Det finns dagar då blodsockret inte ligger på samma nivå som dagen innan, helt oförklarligt – vilket känns så orättvist när man gör allting rätt.

I STÄLLET FÖR att ge upp biter hon ihop.
– Diabetes kommer ju alltid att vara en del av mig så det är bättre att acceptera än att jobba emot det faktumet. Ulrica har tre SM-guld på meritlistan. Två med Telge Basket och ett med Luleå Basket. Men som elitidrottare gäller det att ständigt blicka framåt – karriären kommer inte att vara för evigt. Nu har hon flyttat hem till Södertälje och rehabtränar med sitt Telge Basket och drömmen är att få vinna ett EM guld med svenska landslaget. Men hon håller också på att ta en kandidatexamen i sociologi och har avlägsna tankar om familj och barn.
– Än så länge är det förhoppningsvis en bra bit kvar. I dag kan jag försörja mig på det jag älskar och basketen får mig att känna mig hel, det räcker långt för mig.

ULRICA HOLMQVIST

Ålder: 24 år
Familj: Mamma, pappa och storasyster.
Bor: I Södertälje.
Gör: Basketspelare.
Diagnos: Diabetes typ 1.
Favoritmellis: Havregrynsgröt med kokosflingor.
Fritid: Tittar på tv-serier och pluggar.
HbA1c: 69.