När Molly Sandén var två år gammal och lekte med dockor pratade de inte med varandra. Dockorna sjöng, eftersom de gjorde det i Disney-filmerna hon tittade på. Och ända sedan hon var sex och sjöng på sin mosters bröllop visste hon att sången var hennes grej.
Då började jag förstå att sången var min superkraft.
Molly Sandén har en lång sångkarriär som började på Helges Sångstudio i Gävle, där hon blev en av medlemmarna i bandet Helges All Stars, med bland andra Amy Diamond och Zara Larsson. 
Hon har varit med i Junior Eurovision Song Contest 2006, Så ska det låta på SVT, Digilooturnén och andra turnéer, galor och konserter, samt bott och arbetat i Los Angeles i två år. Men det var under Melodifestivalen våren 2016 som hon väckte uppmärksamhet genom att uppträda med sin vita sensor väl synlig på överarmen.
– Det var ett viktigt steg för mig. Jag har varit lite rädd för att prata om min diabetes eftersom jag har förstått att jag är i en position där jag kan påverka många, framför allt barn och ungdomar.
I början av sjukdomen var det mycket upp och ner, så det tog tid för mig att acceptera. Och att lära mig hur det funkar, så att jag inte går ut och säger en massa saker som är konstiga.

DIAGNOSEN FICK HON i september 2012, 20 år gammal. Sommarturnén hade varit lyckad, men väldigt hektisk. Hon skulle ta fem dagar ledigt, åka till Barcelona med bästa kompisen, bara ta det lugnt, äta och dricka gott och slappa i en solstol.
Natten innan vi skulle åka vaknade jag och kände mig helt uttorkad. Jag var jättetörstig och gick till kylskåpet och svepte en tvåliters cola light. Sen fyllde jag flaskan med vatten och drack ännu mer.
Hon hann med att gå till vårdcentralen innan de åkte. Där fick hon antibiotika eftersom läkaren trodde att det var urinvägsinfektion. På planet fortsatte hon dricka och springa på toa, och misstänkte att något inte stämde.
I Barcelona började jag googla mina symtom. Diabetes kom högt upp i sökresultatet. Det första jag tänkte då var att "nej, jag kan inte få det här nu, nu ska jag äta en massa sött och gott och ha semester".
Nästa morgon när hon vaknade såg hon suddigt.
Då åkte vi till akuten i Barcelona, väntade nio timmar och fick sen bekräftat att det var typ 1-diabetes. Det var lite traumatiskt.
Beskedet var tungt, svårt att förstå, som en mardröm. Hon flög hem direkt, åkte till Danderyds sjukhus från Arlanda och blev inlagd.
Det kändes som att alla pratade om någon annan, det kändes inget i kroppen, syntes inte på utsidan, det var så konstigt. Jag satt och skrev i telefonen "Jag har diabetes" flera gånger för att jag skulle förstå att det var sant.

Jag satt och skrev i telefonen "Jag har diabetes" flera gånger för att jag skulle förstå att det var sant.

I VÅRAS, EFTER tre och ett halvt år med typ 1-diabetes, kände hon sig mogen att "outa" genom att visa upp sin sensor under Melodifestivalen. Hon hade fått testa en Libre i januari och fick en egen i mars precis innan "Mello" började.
Först tänkte jag att jag inte skulle ha den, men sen kände jag snabbt att det är klart att jag ska ha den och visa upp den.
Många vill engagera henne i olika diabetesprojekt. Men allt passar inte, det måste vara rätt forum, tycker hon. För att det ska bli bra krävs det mycket tid, att sitta en minut i morgonsoffan och säga något under stress är inte rätt.
Däremot känns Peter Jihdes bok bra. Där är jag med i en lång intervju där jag går på djupet om känslor och allt möjligt. Sen var jag med på Diabetesgalan i september, där jag hade en "Meet & Greet" och pratade med barn och ungdomar om hur det är att leva med diabetes.
Hon berättar att hon har blivit lite mer orolig, mer planerande och vill ha större kontroll, även om hon skulle vilja vara mer fri och slarvig.
Jag skulle vilja kunna gå hemifrån och vara borta en hel dag utan jacka och väska.
Vilka känslor har du haft?
Väldigt blandat. Den värsta känslan var när jag insåg att jag är del av den lilla delen av befolkningen som får diabetes, att vara utsatt, att inte vara odödlig. Men också känslor som ilska, rädsla och oro. Det lilla barnet som tänker: "Varför jag?"
Hon känner sig trots det lyckligt lottad, eftersom sjukdomen inte hindrar henne från något som hon vill göra.
Men när den kom kändes det som en fet käftsmäll.

FÖRSTA MÅNADEN EFTER diagnosen var jättejobbig, hon gick också upp mycket i vikt.
Alla kläder jag hade köpt till julturnén det året passade inte, det fattades tio centimeter. Kostråden som jag fick, med tallriksmodellen och en massa mellanmål med macka eller bulle, passade inte alls för mig. Där och då kände jag mig lite lurad. Då började jag försiktigt testa själv och efter ett år hittade jag ett sätt som fungerade. Det tog ett halvår att gå ner de tio kilona.
Kosten har hon ändrat, till att ha mer koll på vad hon stoppar i sig och hur mycket socker det är i maten. Hon äter nästan inget bröd och pasta, men lite potatis ibland går bra.
Jag har märkt att jag mår bäst av att dra ner på snabba kolhydrater, men jag kör ingen strikt diet. Man ska ha balans och inte köra något stenhårt. Mat är viktigt för mig.
Träning är också viktigt, även om det påverkar hennes blodsocker mycket. Gym och löpning ger en mer jämn påverkan, medan tennis påverkar blodsockret väldigt mycket.
Efter en halvtimme blir jag alltid låg, det slår aldrig fel. Jag har alltid med mig en banan och en bar som jag tar då. Jag tror att det har något med intervaller att göra, att man springer ganska ryckigt i tennis.

MÅNGA SOM FÅR diabetes vittnar om att det också påverkar familjen och relationen. Molly håller med om det.
Jag brukar säga att Danny har "meddiabetes". Han är med på nästan alla läkarbesök, han är engagerad och vill veta.
Är det viktigare för dig i dag att vara öppen med din diabetes?
Ja, för det behövs mer kunskap om diabetes i samhället. Det händer ibland att jag får lite skumma kommentarer ute på klubbar och ställen om jag tar en spruta i ett hörn någonstans. De tror att jag tar knark eller så, avslutar Molly Sandén.

Ålder: 24 år.
Familj: Sambo med artisten Danny Saucedo och en katt. Försöker att inte blanda in för mycket jobb i sambolivet.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Gör: Artist.
Diagnos: Typ 1-diabetes.
Senaste HbA1c: 52.
Fritid: Tennis, träning, musik, sällan man har ren fritid när man jobbar med sin hobby – musik.