Där låg hon, illamående och spyfärdig på ett toagolv. Utmattad. Deprimerad och obotligt trött.
Det var 2016 och Lotta Yltéus jobbade med ensamkommande flyktingbarn, när hon inte längre kände igen ”gamla glada Lotta”. Visserligen pendlade hon fyra timmar om dagen och tog emot flyktingar som hade flytt krig och allt tänkbart elände. Kanske höll hon på att bli utbränd?
Men när hennes samordnare sa att hon var tvungen att ta ledigt och vila upp sig och tröttheten ändå inte gav med sig, då sökte Lotta läkarhjälp.
– Det var under flyktingströmmen och jag kunde börja gråta utan anledning, fräsa åt kollegorna och somna på möten. När jag var ledig orkade jag ingenting. Det var inte normalt. 
På vårdcentralen tog  de alla tänkbara prover och snart damp ett brev ned i postinkastet.
– Järndepåerna var slut, jag hade D-vitaminbrist och typ 2-diabetes. Det var som att rycka undan mattan under fötterna. Det kändes som ett dödsbud.
Diabetes typ 2 var ju något som drabbade den som var slö, lat och tjock. Och gammal. Det var i alla fall Lottas uppfattning.
– Jag tänkte: varför jag? Jag kände mig nästan misslyckad. Jag är en kontrollmänniska men det här kunde jag inte kontrollera.

EN FÖRKLARING KAN vara att Lotta är adopterad från Indien, där det är vanligare med typ 2-diabetes. En teori som forskarna har är att sydasiater tycks ha mindre förekomst av brun fettvävnad, som hänger ihop med diabetes.
Lotta känner inte till något om sitt ursprung och sina biologiska föräldrar och har aldrig besökt sitt hemland efter adoptionen.
– Det var en väninna som berättade om den ärftliga komponenten och jag har haft det i bakhuvudet sedan dess. Att min diabetes kanske kan vara genetisk.
Omkring ett år var Lotta sjukskriven från jobbet. En tid hon mestadels ägnade sig åt med att vara arg och ledsen. Att måla och gå med i olika Facebookgrupper fungerade som terapi och hjälpte henne att hantera sina känslor.
– Det var ett rätt omtumlande år, där jag gick igenom olika faser. På Facebook märkte jag att jag inte var ensam och jag fick både stöd och många bra tips, det var otroligt skönt.
Några av råden handlade om dolt socker. Det har gjort att Lotta numera läser innehållsförteckningarna mer noggrant när hon ska handla mat.
– I början fick jag hökögon och nästan ångestpåslag när jag kom in i en matvaruaffär. Buljongtärningar, ketchup, yoghurt – allt innehåller ju socker.

JU MER HON har lärt sig, desto mindre spontant har Lottas liv blivit. 
En fika med kompisar händer alltmer sällan, hon väljer bort desserten när hon är bortbjuden på middag och får planera hur hon äter under dagen om hon ska ta en drink på kvällen.
– Ibland får jag spel och tar bort ris, pasta och äter ”kaninmat”. Men det håller en vecka. Jag försöker att leva så vanligt som möjligt, säger hon medan hon slår på en skvätt kaffe och sträcker fram ett fat med croissanter och äppelkakor. Allt är hembakat – och sockerfritt.
Just bakning ligger Lotta nära om hjärtat, då hon alltid bakat småkakor och bullar och bjudit vänner och bekanta så fort det funnits möjlighet. Nu blir det tyvärr mindre av den varan.
I dag är det i stället hon som blir bjuden, särskilt av kvinnorna som bor på det skyddade boendet som Lotta numera jobbar på. Något som sätter henne i en knepig sits.
– De här kvinnorna är så otroligt generösa och det är viktigt för dem att få bjuda. Därför är det inte alltid jag har hjärta att tacka nej, utan ibland tar jag emot kakan och ger till kollegan eller ställer den i kylen i stället.

SEDAN DET DÄR kuvertet damp ned i brevlådan för ett och ett halvt år sedan har Lottas liv förändrats på flera sätt. Bland annat har hennes syn påverkats kraftigt av sjukdomen, och det har varit omständligt att få rätt glasögon då synen påverkas hur hon ligger i sockret. Hon är också extra noggrann med handhygien under förkylningstider. Om Lotta blir smittad av ett virus tar det längre tid innan hon blir frisk – ett vanligt munsår kan ta en vecka att läka.
– Jag har så mycket handsprit på mig på väg till jobbet att jag är orolig att jag ska lukta på bussen, säger hon och skrattar.
På jobbet är Lotta stark. Hon är där för att  ta hand om andra. Att finnas där för andra människor löper som en röd tråd genom Lottas liv. Med en bakgrund som förskollärare har hon lång erfarenhet av att ta hand om barn. Och när hon för några år sedan fick höra talas om att en katt hade blivit misshandlad och inlåst tvekade hon inte en sekund att ta sig an även denna.
Lottas mardrömsscenario har varit att hamna i en sits där andra i stället behöver ta hand om henne.

ÄN SÅ LÄNGE har hon sluppit blodsockerfall på offentlig plats. Men hon bävar inför den dagen det händer.
– På jobbet ska jag finnas för andra och prestera. Att få ett blodsockerfall där jag behöver hjälp skulle kännas helt bakvänt och fel. 
Men trots att Lotta har ställt in sin medicindos och relativt ofta mäter sitt blodsocker slipper hon inte undan humörsvängningarna - och när de kommer vet hon precis vad det handlar om. Ändå kan det vara svårt att hantera situationerna när de dyker upp.
– Min fästman känner igen signalerna när jag blir darrig och sur och hämtar något att äta eller dricka och står och trugar tills jag har fått i mig det, och då känns det ju genast bättre.
Kul är det inte med diabetes, det har hon konstaterat. Ändå ser Lotta ljust på framtiden.
– Jag tror att det händer något i huvudet när man får en sådan här diagnos, jag känner att jag har fått kämpaglöd och att jag ska fixa det här.

LOTTA YLTÉUS 

Ålder: 46
Familj: Fästman Thommy, gudbarn och katten Filippa
Bor: Skutskär
Gör: Boendesamordnare på ett skyddat boende
Diagnos: Diabetes typ 2, fick diagnosen för 1,5 år sedan
Fritid: Målar, tittar på fotboll (Hammarby), umgås med vänner och familj, går på konserter
HbA1c: 58