”Jag har inte slutat njuta – men jag tänker mig för”

Självklart är livet inte alltid guld och gröna skogar, ens för en evig optimist som den folkkära artisten Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Men han har haft inställningen att man inte bör kasta in handduken bara för att man fått typ 2-diabetes, ända sedan han fick sin egen diagnos för drygt 30 år sedan. Trots att nöjesindustrin kan vara hektisk och med jobb i princip dygnet runt är Hasse Andersson alltid noggrann med att skapa utrymme för både vila och motion.
– Annars går det inte, säger han.

Har blivit rutin
Sjukdomen är en del av Hasse Anderssons vardag. Före frukost sticker han sig i fingret och kollar blodsockret, sedan tar han sin insulindos och medicin. Det går på rutin. Visst går det att leva gott även med diabetes – men man får jobba lite på det, konstaterar han.
– Jag har haft tur och hållit min diabetes på en bra nivå. Men jag tänker på vad jag stoppar i mig, sedan har min diabetes läkare varit tydlig med att det finns ingen medicin som ersätter en rejäl promenad. Det kvittar om det är insulin eller tabletter, inget är så effektivt. Så det lever jag efter. Målet är att gå 10 000 steg om dagen. Ibland lyckas det, ibland inte. 

Sjukdomen ett släktarv
Det var några år efter braksuccén med låten ”Änglahund” som artisten kände av symtomen. Han blev trött och törstig. Exakt vad som utlöste sjukdomen i 40-årsåldern vet han inte, men flera av hans släktingar har typ 2-diabetes. Sedan Hasse alltid varit kraftig och en ”riktig gottegris” som älskar glass och efterrätter. Något som har gjort att han i princip jämt har jojobantat och gått i viktskolor. 
För tio år sedan skenade plötsligt siffrorna på vågen. Från att ha tagit 28 enheter insulin om dagen var han nu tvungen
att ta 112 enheter – och ändå låg blodsockret skyhögt. Det ledde till att Hasse Andersson gjorde en gastric bypassoperation. Den innebär att den största delen av magsäcken och en del av tunntarmen kopplas bort. Efter operationen gick han snabbt ner 30 kilo och har haft både en jämnare vikt och ett stabilare blodsocker sedan dess.
– Det har hjälpt mig att äta bättre. Men det tar lite tid innan hjärnan ställer om. I början tog jag jätteportioner och så satt jag där, snopen och mätt, med hälften kvar på tallriken.

Hustrun stöttar i allt
Diabetes är något som nästlar sig in i hela livet, inte minst i relationerna till dem som står en närmast. Hasse Anderssons ljusa tillvaro hade inte varit möjlig utan hustrun Monica.
– Hon är min främsta stötte pelare, säger han. Det är Monica som laddar dosetten och hjälper Hasse att ”sköta sig”. Det är också hon som lagar närings riktig mat som inte innehåller för mycket fett och socker.
– Om jag köper godis så kan hon säga: Är det där verkligen nödvändigt? Tänk dig för nu Hasse, säger han och skrattar.
– Vi har vuxit ihop, Monica och jag. Snart är vi ett.

Barnbarnet Erik drabbades
För tre år sedan slog ett nytt sjukdomsbesked ner som en bomb i familjen. Det var när Hasses dotter berättade att barnbarnet Erik, då nio år, hade fått typ 1-diabetes.
– Det har påverkat familjen jätte mycket och varit riktigt tufft. Det piper alltid i hans mätare om att han har för högt eller lågt blodsocker och det är oerhört stressande för hans föräldrar, som knappt har sovit en hel natt sedan Erik fick diagnosen.
Hasse, som brinner för forskning och själv bidrar med kunskap som diabetesambassadör, har förvånats av den stora skillnaden mellan att leva med typ 1- och typ 2-diabetes.
– Jag trodde att samhället hade bättre resurser. Det är så cyniskt och fyrkantigt att se hur Försäkringskassan hanterar föräldrar till barn med typ 1-diabetes. De skulle bara veta hur mycket jobb det är. Alla som kämpar borde få så mycket stöd som möjligt. 

Oro för hur kroppen tärs
Efter 30 år med typ 2-diabetes och ständig koll på förändringar i blodsockret funderar Hasse ibland på vad sjukdomen egentligen satt för spår. Särskilt när han gör sina årliga provtagningar rusar pulsen en aning. Hur kommer njurarna att må? Och hur allvarliga är egentligen de där domningarna i tårna?
– Man tänker ju också på vilka kemikalier man får i sig med alla mediciner, och vilken inverkan de har på den övriga kroppen. Därför försöker jag göra varje dag till den bästa, och göra så gott jag kan.