Jag är så tacksam över den här möjligheten. Det hade aldrig gått i längden, så dålig som jag var före transplantationen, konstaterar Carin Thulin.
Hon var två år när hon fick diagnosen typ 1-diabetes. I 20-årsåldern började sjukdomen bli svår att hantera, med magsmärtor och svängande blodsocker – trots att hon gjorde allt för att få grepp om sin diabetes.
– Det blev gradvis allt värre och efter min sista graviditet var det totalt ohanterligt. 
Carin Thulins magsmärtor hade blivit olidliga. Hon mådde illa, åt knappt och rasade i vikt. Hon hade då nyligen fått bekräftat att hon har gastropares, en diabeteskomplikation som gör att magsäcken inte tömmer sig regelbundet till tarmen. Eftersom blodsockret inte stiger förrän maten nått tarmen och sockret tas upp av blodet kunde Carin Thulin aldrig veta när det skulle stiga eller hur mycket. Det var omöjligt att dosera insulinet rätt.
– Jag var låg hur många gånger som helst per dygn, för jag måste ju ändå ta lite insulin för att överleva. Jag kunde ligga timvis och bara skaka. Och det gick inte att häva känningarna genom att äta eller dricka, eftersom det ändå inte skulle lämna magsäcken. Det var fruktansvärt.

LIVET STANNADE. Hon blev bunden till hemmet och hennes man var hemma hela tiden för att kontrollera att hon inte blev medvetslös.
– Jag mådde förskräckligt. Varje dag var en kamp för att överleva.
Carin Thulin var tvungen hitta något för att livet skulle fungera, för att överleva på sikt. Hon läste om ö-cellstransplantation – möjligheten att få insulinproducerande celler från en donator – och kontaktade transplantationscentret och sin diabetesläkare. Efter bara några veckor kallades hon till Akademiska sjukhuset i Uppsala för utredning. Men en transplantation är inte riskfri. Själva ingreppet medför risker, om än små, för blödningar och blodproppar. Efteråt krävs immunförsvarshämmande behandling resten av livet för att inte cellerna ska stötas bort. Medicinen ökar risken att drabbas av infektioner och ger på sikt ökad risk för vissa cancerformer. Men Carin Thulin tvekade inte när hon erbjöds transplantationen.
– Cancerrisken tycker jag är det otäckaste. Men för mig var det ändå ett ganska lätt val eftersom jag var så sjuk.

DEN 5 APRIL 2018 var alla förberedande tester klara. Redan samma dag fick hon samtalet – transplantationen skulle ske dagen efter. Själva transplantationen var inte alltför besvärlig, berättar Carin Thulin. Hon var vaken under ingreppet, där cellöar ges med dropp i en tunn slang till ett blodkärl som går till levern. Där ska cellerna växa fast och börja producera insulin. 
Så snart hon fick äta igen efter ingreppet märkte Carin Thulin skillnaden. Hon mätte sitt blodsocker före målet, tog den beräknade mängden insulin och mätte igen efter maten. Det låg bra.
– Från den dagen har jag inte haft ett enda högt eller lågt blodsocker. Inte en enda känning.
Hon kunde sluta med korttidsverkande insulin och började må bättre i magen. Kort efter den första transplantationen fick hon göra ytterligare en, för att förbättra långtidssockret.
– Två månader senare blev jag helt insulinfri och det är jag än i dag. Det är makalöst!
De immunhämmande läkemedel Carin Thulin tar gör att hon lättare blir sjuk. Hon märker tydligt att förkylningar drabbar henne oftare och håller i sig längre. Med coronapandemin ställdes allting på sin spets och sedan februari har Carin Thulin hållit sig isolerad hemma.
– Just nu är det jobbigt, men det här är ju en extrem situation. Jag hade gjort samma val även om jag hade vetat att pandemin skulle komma. Och hon hade ändå tillhört en riskgrupp, konstaterar hon, på grund av sina diabeteskomplikationer.
Carin Thulin förklarar att hon fortfarande har typ 1-diabetes, även om hon inte behöver ta något insulin just nu. Cellöarnas effekt kommer förmodligen att avta med tiden, men om det behövs hoppas hon kunna göra en ny transplantation.

TRANSPLANTATIONERNA HAR GETT Carin Thulin livet tillbaka, känner hon. Nu kan hon göra sådant som länge varit omöjligt: köra bil, gå på promenad utan sällskap och planera sitt liv framåt, i stort och i smått.
– Jag kan bestämma att vi går ner på stan klockan fyra, för det kommer inte att vara något fel på mig då. Jag litar på min kropp på ett sätt som jag inte kunde förut.
Från att vara beroende av att någon alltid höll ett öga på henne har hon återfått sin frihet.
– Jag kan vara med mina barn utan att vara rädd för att få känning. Det är nog det största, att jag inte längre behöver vara rädd hela tiden. Jag har fått ett andra liv.

Carin Thulin

Ålder: 43 år.
Gör: Gymnasielärare.
Familj: Man och tre barn, 3, 14 och 18 år gamla.
Bor: I Norrtälje.
Diagnos: Typ 1-diabetes sedan hon var två år. Tar i dag inget insulin efter två ö-cellstransplantationer 2018.