Ingen VIP-diabetes

Kletigt och intimt. Och som att dra på sig pyjamasen inför sin publik. Så beskriver den hyllade textförfattaren och musikern Tomas Andersson Wij hur det är att prata om sin diabetes offentligt. Därför har det heller  inte blivit av förrän han fick frågan om att delta på Diabetesgalan för två år sedan.
– Jag fick möjlighet att spela min nya singel och då ville de att jag skulle berätta om min diabetes. Ja det kan jag väl göra, tänkte jag. Det slog mig först när jag stod där att, shit, det här har jag aldrig pratat om tidigare, säger han.
Det är årets första riktiga vårdag och Tomas Andersson Wij tar en paus från inspelningen av sin nya skiva på sin rymliga terrass i Gröndal i Stockholm. Han har just gått lös med sekatören på lavendelbuskarna och planterat några pelargoner.
Att flyga under radarn med sin typ 1-diabetesdiagnos, som han skämtsamt beskriver som ”hardcore-varianten och ingen VIP-diabetes”, är något han valt medvetet. För vad finns det egentligen att säga?
Någon skam är det inte tal om, däremot har han haft en stark ovilja mot att låta folk se honom som en sjukdom.
– Jag har nog alltid haft svårt för offentliga personer som identifierar sig med sin sjukdom och som går omkring med sympatihåven. Jag tror inte heller att jag är tillräckligt känd för att kunna göra skillnad.
Tomas Andersson Wij kallas inte sällan för en doldis trots att han under de senaste drygt 20 åren hunnit ge ut tio album och två böcker och gjort en uppmärksammad insats i tv-programmet Så mycket bättre. 
Som låtskrivare kännetecknas hans texter av en högst personlig nerv och rör ämnen som tro och tvivel, ensamhet och kärlek. Men inte hans diabetes. Varför då?
– Jag har inte skrivit någon diabetesblues direkt, men jag har vävt in sjukdomen lite mer subtilt i mina texter i form av vad den gör med ens självbild och oro.
För oron har varit en ständig följeslagare ända sedan han fick diagnosen som 18-åring. Uppväxt i en frikyrklig familj i en arbetarförort söder om Stockholm började Tomas plötsligt gå ner i vikt, dricka flera liter vatten om dagen och gå upp och kissa på nätterna. Han minns tydligt när sjuksköterskan knackade på dörren i hans första egna lägenhet på Kungsholmen och sa att han måste ta sig till akuten.
– Det är klart att det var en kil i ens odödlighet och i början hade jag mycket ångest, inte minst inför de tjejer jag var tillsammans med – kände mig som ett dåligt parti. Jag tänkte mig sjukdomen som en parasit som åt mig bit för bit.

MEN SJUKDOMEN VAR också något han snart accepterade. Någon förnekelsefas gick han aldrig igenom.
– Som jag ser världen och människan så är vi alla i någon mån trasiga. Det finns ingen som har lovat mig att jag ska leva ett friskt liv, därför finns det inte heller någon att vara bitter på.
Att livet ska vara perfekt är bara en illusion, alla är vi utlämnade till sjukdomar, död och pandemier, konstaterar han krasst.
– I vårt samhälle, där vi varit så skyddade från kriser och katastrofer, är det kanske först när man drabbas av en sjukdom, eller som nu i och med coronaviruset, som man blir riktigt medveten om det.

DET TOMAS TYCKER är jobbigast med att ha diabetes är att aldrig kunna slappna av. Det är utmattande att vara påkopplad hela tiden, även om det blivit bättre sedan han fick en blodsockermätare med larm vid låga och höga värden.
– Det positiva med sjukdomen är väl att jag inte kan gå ner mig, utan måste hålla en viss höjd. Jag vet inte om jag låg i någon riskgrupp för att gå ner mig, men det är bra på så sätt att jag måste tänka på min kost och min hälsa.
Däremot tog han ett tidigt beslut om att inte bli för nitisk kring hur han ser på sin sjukdom. Han sköter den så gott han kan och har inte ägnat sig åt att ”väga mackor” och njuter av att gå ut på restaurang flera dagar i veckan.
– Jag har alltid haft ett ganska svängande socker. Hur mycket jag än analyserar mina kurvor knäcker jag ändå inte koden. Jag har också ett psyke som är rätt svängigt, kanske hänger det ihop.
Tomas var mer paralyserad av oro i början, men ångesten har gradvis släppt under åren. Numera gör den sig mest påmind vid de årliga hälsokontrollerna. När värdena sedan visar sig vara bra, för det har de gjort hittills, så följs det av vad som känns som en timslång utandning.
– Men jag har aldrig sett mig själv som en stark och oövervinnelig person, utan har varit ganska medveten om att jag hänger på en skörare tråd än andra. Och det är okej.