Invirade i en hög av badhanddukar ligger 22 insulinpumpar och surrar, piper, burrar och tjuter. De har tappat kontakten med sina barn.
Skratten ekar över den värmländska skogssjön. Ellinor Sundström, 13 år, sitter på sin rumskompis axlar och tippar över så att båda försvinner under ytan i ett stänkande plask. Just nu är hennes fotbollslag på Skara
sommarland cup, men Ellinor ville hellre hit,till diabeteslägret.
På den solvarma bryggan byggs en blöt hög av pumpnålar och plåster som lossnat i vattnet.
Det är 31 grader i skuggan. När barnen kommer upp helt färdiga ur vattnet och kopplar på pumparna igen fortsätter larmen tjuta. För lågt. För högt. Ellinors nästipp börjar försvinna, det behövs mellis. Eller först chips? Hon och vännerna vandrar över gräsmattorna upp mot lägergården, med pumparna dinglande i sina slangar runt vaderna. Ingen är unik. Alla är unika ihop.
– Man behöver aldrig förklara sig. Om man inte orkar, om kompisarna vill köpa glass men man måste lägga in insulin och vänta först – ingen frågar varför. Alla förstår. Det är det sköna, förklarar Ellinor.

DET ÄR FJÄRDE sommaren hon är med på diabeteslägret här på Sandvikengården utanför Arvika. Många av de yngsta har aldrig sovit borta utan sina föräldrar. Som av en händelse campar minst tre familjer på andra sidan skogen. 
Ellinors familj är inte ens hemma i år. De vandrar på Västkusten med Ellinors lillasyster. De har vågat släppa taget. Inga föräldrar som håller diabeteskoll, alltså.
– Det är najs, säger Ellinor och blicken lyser till.
– Att ledarna frågar hur det går är inte samma sak som mammas tjat. Det är svårt att ta ansvar hemma. Jag har till och med bättre resultat här än hemma, fast vi äter godis, spelar fotboll, hoppar studsmatta och badar hela dagarna. All rörelse trycker ner kurvan. 
Ellinor sköter nästan allt själv. När hon kom hem från första lägret hade hon tagit ett jättekliv i att våga mer och styra själv. Det här diabeteslägret har inget inrutat, blodsockeranpassat schema. Ingen specialmeny. I dag lassar barnen in mos och köttbullar. Och det är fritt fram att köpa godis i kiosken. (Den kylda Cola zeron är slutsåld.)
– Oftast har föräldrarna fyllt i blanketten att barnen behöver mycket hjälp, men här vet de precis hur de ska göra. De kan ladda pumpen, byta sensor och fatta egna beslut, säger Åsa Jarl.
Hon är lägerledare sedan tolv år och en av Värmlands två barndiabetessjuksköterskor. Hälften av barnen träffar Åsa på kliniken. Hon säger att i vardagen tar föräldrarna oftast över utan att tänka på det. Och barnen frågar av vana.
– Här får de tänka till och vi ställer nästan bara motfrågor. "Hur många kolhydrater är det i maten?" "Hur många tror du?" Vi försöker få dem mer självständiga. Och det syns hur de växer otroligt mycket, och blir tryggare i det.

DAGTID FÅR BARNEN eget ansvar, på nätterna styr de fyra ledarna 23 barns osynkade kurvor. I natt hanterades värden mellan 3 och 23. De äldsta barnen överraskades också klockan 02 av monster för en skräcknatt med spökvandring till ödehuset.
Giget som lägerledare gör Åsa Jarl på sin semester. I dag firar hon 10-årig bröllopsdag med festis, chips och andras ungar.
– Det är klart man är sliten. Men har man varit här och sett hur det stärker barnen, efter ett helt år av längtan – ja, det är värt allt, tycker jag.
– De har diabetesen gemensamt och kan pratat om andra saker. De förstår varandra så himla väl och tar hand om varandra.
Rummet luktar solkräm och varma furumöbler. Godispapper och insulinampuller ligger huller om buller på bordet, på golvet blöta badkläder, resväskor och nästan lika stora diabetesväskor. Ellinor delar rum med samma tjejer som tidigare somrar. De ses bara här, men är tajta och hjälps åt. Tillsammans hjälper de också de yngsta barnen att räkna ut frukostdoser och få med sig alla prylar till kanoter och spontanbad.
Mest pratar de skola och Harry Potter, långt efter släckningsdags. Men det är klart att de passar på att jämföra stickskorpor på fingrarna, nålsorter och diabeteshacks.
– Jag rakar bort de fjuniga håren på armarna, då gör det inte ont att byta sensorn, berättar Ellinor.
– Smart! utbrister Maja, hennes rumskompis.
– Det känns som att jag har mindre diabetes på lägret, förklarar Ellinor.
– Vi pratar mycket diabetes, men det är som att prata om sitt favoritdjur. När alla andra vet vad man snackar om blir det lättare och roligare att berätta.

I HALLEN HÄNGER lägrets scoreboard. Ellinors rum leder poängjakten. I kväll utmanas de i luftgevärsskytte. Hon är sportig och går in för alla aktiviteter. Hemma försöker familjen lösa det så att Ellinor kan följa med på fotbollsläger och cuper med övernattningar. Men när hela laget åker och köper pizza klockan 22 på kvällen, då är det en utmaning att få förståelse för vad det innebär för ett barn med diabetes resten av natten.
– Jag är hellre här och gör massor av roliga grejer. Det är inget svårt val, säger Ellinor

Boka sommarens läger!

Lägret på Sandvikengården arrangeras varje år av Värmlands läns diabetesförening. Sommaren 2019 fick 568 barn och ungdomar möjligheten att åka på sommarläger med Svenska Diabetesförbundet. Våra lokalföreningar arrangerade 22 läger runt om i hela Sverige. För barn, unga, eller för hela familjen. Du hittar sommarens läger här: sommarläger 2020