Ett gott skratt

Några spridda skratt i salongen? Högljudda garv? Det kan variera. Men ofta går Anna-Lena Brundins skämt om varför det heter ”typ” diabetes hem hos majoriteten av publiken, när hon förklarar att hon har ”typ” diabetes eftersom hon inte behöver ha högt blodsocker så länge hon lever sunt.
– Det finns alltid någon som kan ta illa upp. Men skulle man inte generalisera och skissa grovt och i stället gardera sig och lägga in brasklappar finns inget roligt kvar, säger hon.
Att skoja om sjukdomar kan dock vara som att dansa på ett minfält. Mer än en tv-profil har fått be om ursäkt för skämt som gjort ont för andra. Anna-Lena Brundin, som har en lång artistkarriär bakom sig som ståuppkomiker, sångerska, skådespelare och programledare, tycker att man kan skämta om det mesta – så länge man bottnar i det själv och  därför baserar hon de flesta av sina skämt på egna tillkortakommanden. Och att skoja om livets svårigheter, om alltifrån klimakteriet och PMS-besvär till anorexi, har fungerat som en sorts ventil och medicin, tycker hon.
– Det är viktigt att kunna se sig själv utifrån, skratta och tycka att man är patetisk ibland.

ANNA-LENA BRUNDIN FICK sin typ 2-diagnos vid en rutinkontroll i samband med sin skilsmässa. Hon var då 53 år. Rätt väntat, tycker hon själv med tanke på att hennes mamma, morbror och morfar alla fick typ 2-diabetes i relativt unga åldrar.
– Läkaren frågade hur länge jag hade gått omkring med ett sådant högt blodsocker. 
Ingen aning, sa jag. Jag hade inte känt något överhuvud taget. Det gör jag fortfarande inte.
Anna-Lena Brundin är uppvuxen med diabetes som det ständiga samtalsämnet kring middagsbordet. Och alla förmaningar och all oro har gjort henne utled på diabetes.
– Min mamma malde mycket om sin sjukdom – på småländska dessutom, så det var extra mycket malande.
Visst är Anna-Lena Brundin medveten om att typ 2-diabetes sliter på kroppen på sikt, men hon ödslar marginellt med tid på att  fundera kring eventuella följdsjukdomar. Sin diabetes ser hon snarare som en morot för att fortsätta röra på sig och äta bra.
– Det finns så mycket annat här i livet som är läskigt. Min lillebror, till exempel, dog plötsligt på sin cykel av att ett kärl i hjärnan brast. Han visste ingenting, och lika bra var väl det.
Anledningen till att hennes diabetes bröt ut beror på gener och en giftig stress som hon inte hade tagit itu med på många år, tror hon själv. För Anna-Lena Brundin har alltid pressat sig själv hårt och hållit ett högt tempo genom att kasta sig ut i det okända. Som när hon som ung satte sig i en folkabuss och drog till Berlin för att göra en cabaret på tyska – utan att kunna språket, eller som den gången hon satte målet att lära sig tre instrument på ett år.

MEN ALLA HUNDRA bollar hon jonglerat samtidigt har också haft ett högt pris. För några år sedan drabbades Anna-Lena Brundin av  ett så kallat brustet hjärta, som ger hjärtinfarktsymtom och utlöstes av långvarig stress och obearbetad sorg kring sin skilsmässa.
– Jag hade omedvetet ältat uppbrottet och räddningen blev terapi, vilket gjorde att jag äntligen kunde gå vidare. 
Terapi var även det som hjälpte henne komma till rätta med ätstörningarna hon led av som ung. I hela sitt vuxna liv har Anna-Lena Brundin ätit medelhavskost och tränat regelbundet, vilket tillsammans med en tablett Metformin om dagen håller hennes blodsockernivåer i schack. Men i och med coronapandemin har hon tappat styrfart. Gymkortet är uppsagt och chokladen åker numera fram ur kylskåpet nästan dagligen. Relationen till mat är i dag sund – men inte alltid okomplicerad.
– Jag provade Michael Mosleys så kallade 800-metod för ett tag sedan men då vaknade anorektikern i mig till liv när jag rasade i vikt. Jag kände igen de gamla känslorna av eufori av att svälta, och då var jag genast tvungen att dra i nödbromsen.

ÄVEN YRKESLIVET HAR gjort en tvär inbromsning då alltifrån konferencieruppdrag, stå upp-föreställningar, föredrag och konserter ställdes in över en natt på grund av pandemin. Att inte konstant behöva prestera har frigjort både tid och energi och lett in henne på oväntade spår. Som att hon och sambon Jan Sigurd äntligen tagit tag i det där bokprojektet och nu skriver på boken Anki åker till Las Palmas. Dessutom har hon återvänt till sitt ungdomsjobb och hoppar numera in som timvikarie på ett äldreboende. Alla steg hon tar på jobbet hjälper till att hålla nere chokladeffekten på blodsockret.
Livet är inte längre lika stressfyllt – men också aningen mer melankoliskt, erkänner hon. Att uppträda är hennes syre.

– Att stå inför en publik känns ungefär som att bada bastu och sedan hoppa i kallt vatten

. Man är helt upprymd efteråt. Jag får en enorm kraft och det känns som ett utbyte, där jag och publiken blir varandras generatorer.

Från Allt om Diabetes 2/21