Ända sedan tonåren drömde Emelie om att få ha en egen diabeteshund. Någon som alltid skulle finnas vid hennes sida och larma innan hon blev för låg eller hög.
När hon var två och ett halvt år gammal insjuknade hon och minns än i dag hur hon fick sitta och sticköva med koksalt i sprutan på pappas mage. Emelies diabetes har alltid varit svår att kontrollera och därför kom önskan tidigt om att få ha en egen diabeteshund. För fem år sedan fick hon äntligen hämta hem sin blivande bästa vän och livräddare, då var han bara åtta veckor gammal. Sedan den dagen har hon med hjälp av en instruktör från SoS, Svenska service- och signalhundsförbundet, tränat honom att bli expert på hennes diabetes och behov.
– I och med att jag bor själv är det en väldigt skön känsla att veta att jag har en hund som har  koll på mig. När jag är ute och inte alltid hinner med själv har han ett extra öga på mig och ser till att jag kollar blodsockret och får något i magen om det är lågt. Det är bara en fördel att få ha honom hos mig hela tiden, han är på sätt och vis en livförsäkring i form av en trogen vän.

DET VAR PÅ en utställning i Tvååker som hon första gången fick höra talas om diabeteshundar. SoS var där och informerade om hur man som hundägare kunde utbilda sin hund till assistanshund med hjälp av en SoS-instruktör.
– Då funderade jag först på att utbilda mina föräldrars hund Jack, en griffon bruxellois. Men han var för gammal, visade det sig. Pappa sa att jag var tvungen att flytta hemifrån och ha ett ordentligt jobb först, innan jag skaffade mig en egen hund, säger hon och skrattar.
På en större hundutställning i Göteborg insåg  hon att det var en portugisisk vattenhund hon skulle ha.
– Jag visste att jag ville ha en stor hund och hade tittat och läst på om många olika raser. På en hundutställning i Göteborg träffade jag min uppfödare, Elisabeth Ekeroth, som jag fick mycket bra kontakt med. Där fastnade jag även för Diezels mamma, hon var lugn, kelig och mjuk i lynnet. Och hon hade mest fokus på sin matte.

DET TOG ETT ÅR och två månader att utbilda Diezel. Efter godkänd inprovning, där hunden noga gås igenom för att se om den är lämplig som servicehund, blev de båda tilldelade en instruktör i Kungsbacka, 13 mil från Laholm. Med instruktörens hjälp lade Emelie upp träningen och de träffades varannan vecka för att öva tillsammans. Däremellan fick Emelie och Diezel läxor att öva på.
– För att lära honom tyda mig när jag var låg och hög använde jag bomullstussar som jag torkade mig med på armarna, i armhålorna och i munnen med.
Tussarna frös Emelie in och tog ut vid träningstillfällena för att lära Diezel att markera när han kände doften. Som belöning fick han godis.
– Under träningen var jag tvungen att själv ha perfekta värden och vara neutral för att ge honom rätt signaler och rätt förutsättningar. Bara det har gjort att jag har blivit bättre i min diabetes.
Och den träningen håller de fortfarande på med lite varje dag.
– Ibland ”lurar” jag honom och låtsas ramla ihop på golvet för att han ska få träna på att hämta hjälp. Eller sätta mig i positioner där det är svårt för honom att komma åt mig. Jag har en låda med godis som han också får träna på att öppna och hämta åt mig när jag är låg.
Glädjande nog har Emelie aldrig tuppat av på grund av sin diabetes. Men några gånger har hon blivit dålig på natten och då har Diezel larmat genom att väcka henne.
– Vi skulle examineras i Vara och mamma och pappa var med som moraliskt stöd. Diezel kom på natten och släppte ett hundben i huvudet på mig. Men det hjälpte inte, så han hämtade min pappa som fick upp mig och såg till att jag fick i mig mat. En annan gång blev Emelie väckt av Diezel som inte gav sig förrän hon kom upp på benen och tog sig ut i köket.
– Han gick ett steg framför mig hela vägen ut till kylskåpet. När jag började äta lite och dricka mjölk blev han lugn och gick och lade sig igen. 
Diezel är en pigg och glad hund. Men till skillnad från andra vanliga hundar är han  inte så intresserad av att gosa med andra människor. Han har bara ögon för Emelie.
– Han är med mig nästan överallt, och han har alltid full koll på mig. Han arbetar alltid när jag är i närheten, oavsett var vi är. Många tror att han bara arbetar när han har sitt täcke på sig, men det har han bara när vi är på offentliga platser, där hundar normalt sett inte får vara. 
Vardagarna tillbringar Diezel på Emelies jobb. Hon jobbar heltid på ett företag där hon säljer reservdelar till lastbilar och här har Diezel ett eget krypin i närheten av Emelie så att han har koll på henne.

FÖR ATT FÅ honom att hålla så länge som möjligt är Emelie noga med att hålla Diezel i gott skick. De tränar regelbundet lydnad och rallylydnad, vilket hon även tävlar lite i. Hon ställer även ut Diezel, så det blir en del resande. Men det har också gett resultat – han är bland annat svensk och dansk champion.
– Vi brukar skoja om att han är inte bara smart, han är snygg också.
– Vi har inte tävlat så länge i lydnad, så vi är fortfarande lite gröna där. När vi tävlar hoppar min diabetes ofta, adrenalinet pumpar på grund av nervositeten och jag blir ofta hög. Man blir lite annorlunda när man tävlar jämfört när man tränar, så då börjar Diezel jobba i stället och jag får fokusera på att ta det lugnt och kolla blodsockret lite oftare.

UNGEFÄR VARANNAN VECKA tränar Emelie Diezel också i bassäng; simning eller vattentrask, en träningsform där hunden går på ett löpband i vattnet för att stärka ben, bröstmuskulatur och rygg. Innan de går och lägger sig på kvällarna ger Emelie honom välgörande massage. För att bli ännu bättre på det har hon bokat in sig på en kurs i hundmassage. Att lägga så mycket tid på sin hund är inget som hon tycker är jobbigt, snarare tvärtom.
– För mig är det terapi att gå igenom honom varje kväll. Det är ren avkoppling, och särskilt dagar då jag är ledsen. Då är det nästan läkande att få sitta och reda ut pälsen med fingrarna.
Än i dag kan hon tycka det är lite jobbigt att gå i butiker, rädslan för att det ska komma fram folk och tillrättavisa henne för att hon har hund med sig in i butikerna gör att hon ofta känner att hon får vara på sin vakt.
– Men då är Diezel cool. Han går som en skugga nära mig för att markera att han jobbar. Och det lugnar mig, han visar tydligt att jag ska ta det lugnt och att han är cool.

Så funkar utbildningen av diabeteshund

Via Svenska Service- och Signalhundsförbundet kan du med en instruktör själv utbilda din hund. Hundens ras har ingen betydelse, däremot är lynnet avgörande för om den passar för utbildning. Utbildningstiden är 12–18 månader efter lämplighetstest och introduktion. Viktiga egenskaper är att den har arbetsglädje och är samarbetsvillig. Läs mer på soshund.se om du vill veta mer.

KÄLLA: SVENSKA SERVICE- OCH SIGNALHUNDSFÖRBUNDET.