Hon visste redan tidigt att hon ville göra något annat när gymnasiet var klart. En klasskompis ville samma sak och de började planera tidigt. En långresa till Asien som många andra ungdomar gör. Men Ulrikas diabetes gjorde det lite trixigare.
– Många i min ålder gör sådana här resor. Jag sa till mamma och pappa att det är bara min sjukdom som gör det lite klurigare, inget annat. Så varför ska inte jag?
Föräldrarna var tveksamma, men insåg att de var tvungna att låta henne åka. Efter lång tids planering och förberedelser bokade de flygbiljetterna ett halvår i förväg och i mars 2016 åkte Ulrika och kompisen i väg. Resan gick till Vietnam och fortsatte till Kambodja, Thailand, Singapore och avslutades på Bali.
– Det är en ganska känd rutt för dem som är ute och backpackar.

SÅ LÄNGE HON kan minnas har hon haft typ 1-diabetes, som bröt ut när hon var fyra år gammal. Hon har svaga minnen av sjukhuset, droppställningar, äcklig blåbärssoppa och sjukhusclowner hon gärna ville träffa.
– Min diabetes var ganska svårinställd i början, har mamma och pappa berättat. För tio år sedan fick jag pump och då blev det mycket bättre. Så i dag är jag väl ganska bra kompis med sjukdomen. Mina föräldrar har alltid hjälpt till mycket och de är fortfarande ett stort stöd för mig. Självklart var föräldrarna oroliga, speciellt i början av resan, men Ulrika kände sig trygg.
– Jag visste att jag skulle klara av det, tillsammans med kompisen Amanda som jag reste med. Vi hade pratat med läkaren innan, som var positiv, och vi i familjen hade pratat igenom vad jag skulle göra om olika saker inträffade. Om till exempel insulinet blev stulet skulle jag sätta mig direkt på nästa plan hem.
Föräldrarna ville ha täta uppdateringar, och tack vare att det fanns internet på nästan alla ställen kompisarna bodde på så gick det bra.
– Det var skönt för mig också, om jag bara ville bolla saker med dem, om mina värden hade varit dåliga till exempel.

Jag har blivit tryggare i mig själv, känner att jag klarar mig själv.

ULRIKA HADE FLERA mål med resan. Ett av de viktigaste var att visa att det går att resa så här med diabetes. Andra mål var att uppleva andra kulturer och länder.
– Och naturligtvis att ha kul och göra något helt annat. Och träffa spännande människor längs vägen.
Allt det uppnådde hon. Hon bevisade för sig själv, föräldrarna och många andra att hon klarar av att stå på egna ben, sköta sin sjukdom och vara en världsmedborgare.
– Jag har blivit tryggare i mig själv, känner att jag klarar mig själv.
Hon rekommenderar absolut andra att resa, och hon skulle verkligen göra om det igen. Det enda hon då skulle göra annorlunda är att vara mer noga med att se till att det fanns kylskåp på rummet på de ställen hon skulle bo.
– På slutet av resan märkte jag att insulinet inte fungerade lika bra som i början. I stället för 1–2 enheter behövde jag då ta 3–4 enheter för att få ner blodsockret.
Förutom den vanliga ryggsäcken hade hon med en extra väska för alla diabetessaker, som vägde 7–8 kilo. Där fanns extra insulinpump, utbytesnålar, insulin med kylfodral, sprutor och mycket annat. Allt medplockat hemifrån.

DET ENDA HON oroade sig över var att bli av med väskan (vilket hon inte blev) och att bli stoppad på flygplatser (vilket hon blev).
– Jag blev stoppad när vi skulle flyga hem från Bali. Tullarna plockade ur allt ur diabetesväskan och undrade vad det var. Jag visade dem intygen, berättade att jag har diabetes och att det var läkemedel. "Ok, det är bra", sa de och vi kunde gå vidare. Det fungerade förvånansvärt bra, jag trodde att det skulle vara knepigare.
Innan de åkte i väg hade Ulrika och kompisens familjer träffats och pratat igenom allt som kunde hända så att kompisen skulle känna sig trygg och förberedd.
– Det blev inget krisigt läge, men hon påminde mig om att kolla blodsockret och äta mellis någon gång.
Visst var det dåliga dagar ibland, men det är det ju hemma också, då blodsockret inte alls samarbetar.
– Det var nära någon gång men vi tvingades inte ställa in något, bara ta en extra paus ibland på grund av att jag var hög eller låg. Jag hade alltid nålbyten med mig till pumpen, och druvsocker. Ungefär som hemma alltså.

NÄSTA RESA ULRIKA planerar ska gå till Malawi, och volontärarbete med skolbarn. Kanske till våren eller nästa höst.
– Det vore kul att få ihop en grupp, kanske en diabetesgrupp med 3–4 personer. Det blir roligare och projektet blir troligen bättre om vi är flera. sikt vill hon läsa till agronom i Uppsala, med inriktning mot husdjur. – Jag har ett mål med mitt liv, att jag ska rädda elefanterna i Afrika genom att arbeta mot tjuvjakt. Vet inte exakt hur jag ska göra det genom att bli agronom, och elefanter är ju inte husdjur direkt, men agronom är ett steg på vägen, säger hon och skrattar.

Ur tidningen Allt om Diabetes nr. 6 2016

ULRIKA GRANLUND

Ålder: 20 år.
Familj: Mamma, pappa, storasyster.
Bor: I Sollentuna.
Gör: Jobbar som skolvikarie.
Diagnos: Typ 1-diabetes.
Fritid: Är med kompisar, läser.
HbA1c: 52 efter resan, 46 när jag åkte i väg.
Favoritmellis: Rågbröd med ost och gurka. Det var det första jag åt när jag kom hem från resan.