Bli medlem
Ge en gåva
”Jag blev en bättre läkare”

”Jag blev en bättre läkare”

Christine Laine har ägnat sitt yrkesliv som läkare åt diabetes. Ändå blev det chockartat när ­döttrarna fick typ 1-diabetes. Som förälder pusslar hon nu för att få ihop ­familjens vardag – och har fått en större förståelse för sina egna patienter på köpet.

Christine Laine är trött. Inte bara så där lite vanligt sliten som vem som helst kan bli av jobb, vardag och vintermörker, utan in i märgen trött. Barnen har haft förkylningar och maginfluensa. Det är lite kaos hemma, berättar hon. Därför ses vi på hennes jobb på ­Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Det står ”diabetologi och endokrinologi” bredvid hennes namn på skylten utanför mottagningsrummet. Men det är inte i egenskap av diabetes­läkare som Christine ska bli intervjuad. Det är för att hon är mamma till Malva och Linnea, som båda har diabetes.
Sjukdomen som Christine ägnat hela sitt yrkes­liv åt smög sig in i familjen när Malva bara var ett år.
– Hon hade fortfarande blöjor då. Ett par ­nätter i rad märkte vi att hon hade kissat igenom. ­Dessutom var hon hela tiden törstig. Hennes storasyster, min bonusdotter, hade haft problem med urinvägsinfektioner så vi hade urin­stickor hemma och kunde ställa diagnosen själva. Sedan åkte vi direkt in till sjukhuset, berättar Christine.

Diagnosen var omtumlande. Typ 1-dia­betes.
– Jag är ju van att se dem som inte mår bra av diabetes, så det första jag tänkte på var alla komplikationer och vad det skulle innebära för Malvas liv.
Den första läkaren som tog emot dem på ­intensiven visade sig själv ha diabetes. Att få ­prata med henne och höra om hur hon utbildat sig till läkare och kunde leva ett fullgott liv stärkte Christine och dämpade familjens oro när de nu fick ställa om sin tillvaro.
I dag är Malva 14 år, en duktig, ansvarsfull ton­åring som gillar att rida och måla. Efter att ha bott i Kanada och Finland i omgångar bor familjen nu i Landvetter utanför Göteborg. Malva har två småsyskon, Nicolas, som är tolv, och Linnea, som är tre. För ett år sedan visade det sig att även Linnea har diabetes. Samma sak denna gång: misstanken väcktes fort när hon under något dygn kissade och drack ovanligt mycket. Familjen var i Åre på skid­resa så Christine och Linnea sökte snabbt akut vård och fick sedan åka ambulansflyg hem till Göteborg.
Med två barn med diabetes är vardagen ett utmanande pussel att få ihop.
– Alla våra barn är tack och lov solstrålar. Klart att det är tufft för Malva, som är tonåring, att ha diabetes, att hela tiden behöva räkna kolhydrater och aldrig kunna vara glömsk eller slarvig som vanliga tonåringar kan tillåta sig att vara. Hon funderar en del över varför just hon drabbats. Men hon är jätteduktig och mer eller mindre självgående, säger Christine.
I nästa andetag konstaterar hon att hon kanske ändå lägger sig i lite för mycket och har svårt att släppa ansvaret. Att hon gärna sitter med på ridträningen med dextrosol i fickan och bekymrar sig för att Malva ska glömma viktiga saker hemma.
– Vår diabetesläkare säger åt mig att jag måste ta ett steg tillbaka. Hon är ju snart vuxen och behöver klara sin diabetesvård själv. Men det tar tid.

Christine tycker att on har blivit en bättre diabetesläkare med två döttrar som har sjukdomen

Lilla Linnea måste Christine dock ha koll på. Treåringen kan ännu inte säga till spontant om hon mår dåligt och tycker att det eviga stickandet är en plåga. Dagarna handlar om ett ständigt parerande utifrån sockernivåer. Båda barnen har insulinpumpar och får kontinuerligt insulin, men ibland ruckas allt.
– Det finns ingen enkel logik i hur sockret beter sig. Vad som fungerar ena dagen kanske inte gör det nästa. Kroppen är ingen maskin och livet är inte inrutat.
En liten förkylning medförde nyligen att ­Linnea fick gå från åtta enheter insulin per dygn till 14.
– En dag senare fick hon kräksjuka och gick ned till fyra enheter på ett dygn. Det är inte många nätter vi får sova, utan vi vakar över båda barnen, säger hon.

Christine och hennes man Tero delar så ­mycket det går på ansvaret, men han jobbar som barn­ortoped och har ofta nattjour eller behöver få sova inför stora operationer. Tidigare hade ­Christine också nattjourer, men det blev ohållbart så hon sa nyligen upp sig och bytte ­arbetsplats. Hon känner besvikelse över att arbets­givaren inte ­visade förståelse för situationen och inte ­befriade henne från nattjoursplikten.
– Jag tycker att det är så märkligt att arbetsgivare inte kan föreställa sig hur det är att vara förälder till ett barn med diabetes. Alla har inte möjligheten att byta jobb som jag, och hur är det tänkt att man ska lösa det då?
Samtidigt vet hon att hon tidigare själv inte alltid kunnat leva sig in i sina patienters vardag.
– Ibland skäms jag över hur oförstående jag var mot mina patienter som yngre läkare. Allt var svart eller vitt, jag kommenterade deras sockerkurvor utan att förstå hur deras vardag såg ut. Det är svårt att förstå vad typ 1-diabetes innebär fullt ut innan man lever i det. Jag tror jag har blivit en bättre diabetesläkare nu.
Det har också sina fördelar att vara specialistläkare när man är förälder till barn med diabetes.
– Jag vet exakt vilken hjälp som finns att få, till exempel i kontakt med förskola och skola. Ingen säger emot mig om jag kräver något, ler hon.

För att förenkla vardagen ytterligare har familjen bestämt sig för att flytta för att både bo och jobba i närheten av Linneas förskola så att de snabbt kan ta sig dit om något skulle hända. Städning har de minskat ned på.
– Vi får inte ångest över att det ofta ligger lek­saker, papper och prylar framme överallt hemma. Det är viktigare att få tid till annat, säger Christine, men tillägger:
– Fast vi gör inte så mycket utöver jobb, skola och läxor. Förr åkte vi på utflykter och resor, men nu är vi oftast så trötta att vi inte orkar annat än att mysa tillsammans i soffan och se på tv. Det kan kännas lite passivt men det går väl över. Life happens. Vi klarar det här.

Christines tre bästa tips för att klara vardagen med två ­diabetesbarn:

  1. Använd den professionella hjälp som finns att få. Jag rådfrågar själv flickornas diabetesläkare ibland.
  2. Försök släppa eventuell skuld eller ångest du känner. Vi vet ändå aldrig vad framtiden för med sig.
  3. Försök leva ett vanligt ­regelbundet liv, håll en till största delen ­vettig diet, mät sockret och ta insulin­doserna. Vi är själva inte så väl­organi­serade, följer varken dröm­dieter eller­ träningsrutiner.

Det här är Christine Laine

Ålder: 42 år.
Familj: Gift med Tero, som är barnortoped. Tillsammans har de barnen Malva, 14, Nicolas, 12, och Linnea, 3, samt Teros 18-åriga dotter som bor i Finland. Malva och Linnea har typ 1-diabetes.
Bor: I Landvetter utanför Göteborg.
Gör: Är diabetesläkare och forskar på halvtid om benskörhet.

Christine ­tycker till

Bra just nu

Det mesta är bra! Jag fokuserar på att jag har så mycket att vara tacksam för i livet. Vardagen fungerar någorlunda och det är jag glad över.

Dåligt just nu

Att inte alla barn med diabetes får den hjälp de behöver i skolan utan får bära mycket av bördan själva. Och på ett personligt plan skulle det vara roligt att få sova lite mer.