När Alrik Manell blir stor ska han bota diabetes. Punkt slut. Att forska om olika hjälpmedel är inget för honom – nej, han ska bota sjukdomen för gott, säger han med eftertryck medan han viftar bort en hårslinga ur ögonen, plockar upp fotbollen och springer mot skolgårdens fotbollsplan.
Det här är hans fjärde termin på Engelska skolan i Uppsala och här är vardagen bättre anpassad efter Alriks behov än i den förra skolan han gick på. Där var reglerna fyrkantiga och han tvingades göra prov trots högt blodsocker – som den gången han gjorde nationella proven.
– Jag kände att jag inte kunde koncentrera mig och frågade lärarna om jag fick gå ut och mäta mitt blodsocker. Svaret var nej. Det visade sig sedan att jag hade 18 i blodsocker och därför fick jag också ett uselt resultat. På de andra delarna av provet där jag låg bra i blodsockret fick jag full pott.

I ALRIKS NYA skola har han däremot fått ett helt annat bemötande. Lärarna har utrustat samtliga klassrum med Dextrosol och numera får Alrik ha med sig sin mobiltelefon ifall han behöver kontakta sina föräldrar. Och han behöver inte göra prov om han är hög eller låg.
– Det räcker att mina lärare tittar på mig, så ser de om jag hänger med eller inte. De ser skillnad på dåligt blodsocker-Alrik och bra blodsocker-Alrik och vet vad de kan förvänta sig. Mamma Anna Manell nickar instämmande.
– Här har vi mötts av lärare som faktiskt vill lära sig mer om diabetes. Förra året föreslog de till exempel att jag och Alriks pappa skulle föreläsa på skolan för att alla lärare skulle veta hur symptomen såg ut och hur de skulle agera ifall något hände.
Alrik har i princip inga minnen av hur ett liv utan diabetes ser ut, eftersom han fick sin diagnos som två och ett halvt-åring.

ANNA KOMMER IHÅG hur hennes sons blöjor plötsligt var genomvåta efter orimligt kort tid och hur förskolepersonalen berättade att Alrik var konstant törstig. När han blev alldeles blek och hängig bestämde de sig för att söka akutvård.
Ett sjukhusbesök som skulle vända uppochner på hela deras värld.
– Snittåldern för när barn insjuknar är omkring tio år, så man hade ju inte ens tänkt tanken. Det går liksom inte att ta in att ens barn har en kronisk, livslång, potentiellt dödlig sjukdom. Det var helt overkligt och det tog säkert ett år att smälta chocken.

FRÅN DEN DAGEN blev tillvaron inte densamma. Mängder med sprutor, oroliga vaknätter, avsvimningar och ambulansresor blev vardag. Bara en sådan sak som att hantera en magsjuka eller ett barnkalas blev ett komplicerat projekt.
– De allra flesta gånger som Alrik fått magsjuka har det slutat på sjukhuset med näringsdropp. Och eftersom det har varit svårt för en sexåring att beräkna insulin har jag varit med på varje kalas för att övervaka honom, vilket kanske inte har varit skitkul för Alrik.
Utöver en ny skola har Alrik också fått ett nytt tekniskt hjälpmedel på senare tid – en insulinpump och en automatisk blodsockermätare (CGM) – något som har förenklat hans liv ytterligare.
Från ett långtidssocker (HbA1c) på mellan 64 och 68 sjönk det direkt till 56 så fort han började använda insulinpumpen.
Men även om verktyget har förbättrat Alriks livskvalitet på många sätt, bland annat genom att han slipper tonvis med sprutor och blåmärken och kan vara mer spontan, är den långt ifrån okomplicerad. Exempelvis tog det ett tag innan de lyckades justera rätt insulinnivå, vilket medförde stora problem till en början.
– Vi fick ingen vidare hjälp från vården då, utan det var efter en föreläsning jag förstod att han hade för hög basaldos, vilket gjorde att blodsockret rusade i höjden och tömde levern på socker. Kroppen hade pumpat ut kortisol och adrenalin och det tog flera timmar att få ner det, säger Anna.
Och när pumpen larmar med en gäll signal fyra gånger på en natt – som den gjorde senast i natt – vill Alrik bara vill ta en slägga och slå sönder den, berättar han. Samtidigt är han glad att den varnar när något är fel.
– Nu har jag mer information om hur blodsockret går upp och ner. Men det betyder ju inte att problemen är lösta för det. Jag måste fortfarande hålla stenkoll. Är jag låg måste jag peta i mig mat, men också vara försiktig så att det inte blir en rekyl. Är jag hög gäller det att pytsa i rätt mängd insulin.

ALRIK ÄR ”FETT PEPP” på ett liv utan diabetes, där han inte behöver åla sig ner för trappan mitt i natten för att äta något och där han kan vara lika spontan som kompisarna. För livet blir mer inrutat när man är en utåtriktad och intelligent tolvåring som har diabetes och samtidigt älskar sport, att odla och vill bli diabetesforskare som vuxen. Så är det. Alrik behöver alltid ligga steget före sin sjukdom och kan räkna på fingrarna hur många gånger han har sovit borta till exempel. När han får frågan om det finns något positivt med att ha diabetes kommer svaret utan någon vidare betänketid.
– Nej, säger han medan ögonen blir tårfyllda.
Anna fyller i.
– Det går upp och ner. Ibland är det tuffare och ibland rullar det bara på.
För några år sedan åkte Alrik på sitt första diabetesläger, vilket han tyckte var "bättre än julafton och födelsedagen tillsammans". På lägret, som han har varit på i princip varje år sedan dess, är han inte annorlunda eller konstig. Där känner han sig som vem som helst och har fått massor av kompisar. Och lustigt nog pratar de om allt – utom diabetes.
– Där är det så normalt att ingen tänker på det. Det är skönt när det får vara så för en stund

ALRIK MANELL

Ålder: 12 år.
Familj: Mamma Anna, pappa Rachid, extraföräldrar, lillebror Arvid och bonusyster.
Bor: I Uppsala. 
Gör: Går i femman på engelska skolan.
Diabetes: Typ 1.
Favoritmellis: Pistagenötter, äpple och mackor. 
Fritid: Spelar fotboll, dansar, odlar grönsaker och uppfinner saker.
HbA1c: 55.