Bli medlem
Ge en gåva
Varför blir inte vab-frågan löst?

Varför blir inte vab-frågan löst?

Primärvården ska stärkas. Men föräldrar till barn med diabetes kan fortfarande inte vabba om personal i skola eller förskola saknas. Vi frågade Lina Nordquist, sjukvårdspolitisk talesperson för Liberalerna:

– Det är obegripligt. Jag tycker att det är självklart att man ska kunna vara borta från jobbet för att diskutera sitt barns sjukdom med dem som tar hand om barnet under dagarna.  Man borde inte behöva vara tjänstledig utan lön eller behöva ta semesterdagar. Det kanske handlar om att man inte riktigt har förstått hur avgörande det här kan vara.

Vad händer med VAB-frågan?

– Regeringen lovade i en interpellationsdebatt förra våren att de ska titta på frågan, Annika Strandhäll pratade om att använda familjeveckan till det, men det backade hon sedan ifrån.

– I början på hösten skrev jag en motion om att man måste kunna vabba om man har barn med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning som diabetes, till exempel för att lära upp personal i förskola eller skola, eller för att ha möten med socialtjänsten på grund av barnets hälsa. Men motionerna får vi inte svar på förrän till våren. Beroende på regeringens svar på motionen får jag fortsätta att ställa frågor, interpellera och trycka på. Det är bara att nöta, som vattendroppen som urholkar stenen, till slut ska det gå.

När har ni politiker löst vab-frågan?

– Det vågar jag inte säga. Det borde vara ganska enkelt, och regeringen har haft lång tid på sig att trycka fram en förbättring utan att lyckas med det.

Hur kommer det sig att du har valt att driva den här frågan?

– När det gäller just diabetes har det att göra med att jag var diabetesforskare i tolv år innan jag blev förtroendevald och politiskt aktiv. Jag har mött många människor med åren där det framkommer hur svårt det kan vara att vara diabetesförälder.

– Med det förtroende jag har fått nu som folkvald politiker vill jag lyfta och värna människor över lag. Men det blir lättare för mig att sätta mig in i diabetesutmaningen i och med mitt tidigare yrke.

Går det att bredda vab-frågan till en skolfråga eller är det en rent medicinsk fråga?

– Det är egentligen en människofråga, tänker jag. Det handlar om att kunna leva sitt liv så fritt som möjligt, och så likt andra människor som möjligt, även när någon i familjen blir sjuk. Det här påverkar en massa familjer med andra sjukdomar och funktionshinder, där föräldrar måste träffa skolan eller socialtjänsten. Det är en solidaritetsfråga och den som behöver skyddet ska få del av det. Det är ju det vi har en stat till, tänker jag.

Ni står ju bakom Januariavtalets överenskommelse om stärkt primärvård och är även eniga med dem om att det behövs fler standardiserade vårdförlopp. Om ni hade fått bestämma helt själva, hur hade det sett ut då?

– Det är inte färdigförhandlat, så det går inte att säga ännu. Jag hoppas att jag kan säga att vi fick bestämma, för att liberalerna hade kloka förslag för hur sjukvården kan komma närmare människorna och inte tvina människorna att anpassa sig efter systemet.

Vad talar för att ni får igenom liberal politik?

– Jag uppfattar det under de samtal och förhandlingar som vi har så är alla väldigt måna om att förstå varandra och varandras ingångar och förslag. Jag tycker att våra liberala idéer för att vården ska bli bättre för anställda, patienter och anhöriga är så pass bra så att man inte ska säga nej till dem.

Hur ser du på förslaget om standardiserade vårdförlopp, SVF?

– Det är väldigt bra om de införs på andra områden, till exempel diabetes, hjärtsvikt och stroke, och det blir något konkret av det. Däremot är det viktigt att komma ihåg att alla patienter inte passar i ett SVF och de får inte glömmas bort.

– Det finns inga magiska recept för en bättre sjukvård förutom ökad kunskap, stärkt forskning, mer tid i sjukvården mellan vårdpersonal och patient, stärkt anhörigstöd och större frihetsgrader. Vi kan inte heller möta morgondagens vård med att alla patienter ska åka till ett speciellt hus. Ibland kanske vården ska komma hem till dig, om jag till exempel befinner mig utomlands ska jag kunna möta mitt vårdteam i en app i telefonen, och andra gånger kanske vårdcentralen är rätt ställe. Vi ska inte låtsas att alla patienter är likadana och passar i en mall.

KD vill ha en diabetesstrategi. M vill ha handlingsplan. Vad vill ni ha?

– Ärligt talat är jag less på strategier, satsningar och tillfälliga projekt, eftersom många av dem rasar senare. Det är lite som trädgårdstidningarna i mitt vardagsrum, de kommer inte göra min trädgård ett dugg snyggare. Jag måste gå ut och kavla upp ärmarna och göra något. Det finns alltid en risk om man fokuserar för mkt på planer strategier och uppföljning är att man får stora mängder papper, men inte nödvändigtvis bättre vård.

– Vi måste ge människor i sjukvården mer tid. Endokrinologen, diabetessköterskan och fotvårdsspecialisten måste känna att idag gjorde jag det bättre för mina patienter. Vi måste också låta fler yrkesgrupper i sjukvården kunna forska på arbetstid.

Vill ni också ha en förstärkt primärvård?

– Absolut. Mycket av diabetesvården sker i primärvården, och mer skulle kunna ske i en närmare vård. Allt som kan föra människor närmare vården är värdefullt.

– Jag vill ha en primärvård där man vet att man får tid med sin diabetessköterska, där endokrinologen kommer närmare människor genom att arbeta på vårdcentralen några dagar i månaden, där man vet att om jag har svårt att röra mig kan vården komma till mig. Vi ska transportera kunskap, inte sjuka människor.

Hur vill ni få till förändringen av primärvården?

– Genom att vara tydlig med vad sjukvårdens syfte är. Det handlar inte om att politiker ska mäta allt vi kan, stjäla tid och producera papper. Sjukvårdens syfte är att hjälpa, ibland bota, ofta lindra, ibland trösta. Det finns inget i Hippokrates läkar-ed om att samla papper. Jag tror att vi har nått en punkt där vår återrapportering och uppföljning inte gör vården bättre utan faktiskt sämre.

– Det behövs uppföljning, men till den milda grad som vi gör idag stjäl istället tid som skulle kunna användas till patienterna istället. Vi håller på att administrera ihjäl medarbetarna vilket drabbar patienterna.

Är det bra eller inte bra att vi har 21 regioner som gör på olika sätt?

– Det spelar nog ingen roll att vi har 21 regioner. Däremot är det dåligt att de gör på 21 olika sätt, om det inte beror på olika geografiska förutsättningar.

– För att komma till rätta med det vill vi ha en ökad nationell styrning, på så vis att fakta ska styra mer än det gör idag. När det kommer ny fakta om att pumpar eller kontinuerlig glukosmätning är det bästa, då ska det gå in i nationella riktlinjer som ska vara styrande. Om vi styr med fakta spelar det heller ingen roll om sjukvården är kommunal eller regional.

Vad styr idag om det inte är fakta?

– Det finns mycket kultur som styr, dåliga ekonomiska ersättningssystem och konstiga strukturer som krånglar till det. Det finns exempel där diabetessköterskan inte vet vad endokrinologen heter eller var hen sitter, där fotvårdsspecialisten inte vet vad de andra gör i vårdkedjan och liknande. Alla dessa ska samlas runt patienten och veta vad alla andra gör.

– När vi politiker har skapat system och strukturer som är lätta att förstå från ett skrivbord, har vi nog istället skapat system som är svåra att jobba i. Det är ett problem om vården inte styrs av fakta utan av annat, till exempel att vårdcentralen får ekonomisk ersättning för att ta blodtryck eller kolla fötter när det inte är motiverat. Istället skulle tiden kunna användas till att prata om hur patienten mår.

Hur vill ni få regionerna att i större utsträckning följa de nationella riktlinjer som finns idag?

– Nationella riktlinjer ska följas, det ska inte vara fritt valt arbete. Både regering och riksdag kan göra mycket, till exempel ålägga regioner att följa vissa typer av nationella riktlinjer.

Vill ni avskaffa regionerna och låta staten ta ansvar för sjukvården?

– Om man ska byta huvudman måste man veta att det blir bättre med den nya huvudmannen, staten i det här fallet.  Det enda jag garanterat vet just nu är att omorganisationer är dyra och stoppar upp sjukvården, man blir fast i en omorganisation under lång tid. Då är det bättre att låta fakta styra.

Kan pengar vara ett annat sätt att styra sjukvården?

– Pengar är otroligt styrande, men det beror på hur det utformas. Egentligen gillar jag inte riktade statsbidrag eftersom det riskerar att bli fel ändå. Till exempel, en region som redan är bra på fotundersökningar kanske inte behöver ett riktat statsbidrag för just fotundersökningar utan för något annat som de inte är lika bra på. Regioner som redan är bra på något arbetar då med fel saker. De borde arbeta med annat istället, men eftersom de får pengar för det måste de göra det.

När ska ni vara klara med era förhandlingar?

– Jag hoppas att primärvårdsreformen ska kunna bli färdig med en liten del i taget, så att vi får ut en proposition och en lagförändring, och sen ta nya tag och förhandla nästa del. Jag tror att det kommer vara som ett novemberregn. Det börjar strila ner lite sakta under ganska lång tid, men det kommer inte hända väldigt mycket väldigt fort.

– September 2022 med det nya riksdagsvalet kan kännas som en viktig tidpunkt att visa upp resultat. Men för vanliga människors del måste det kanske vänta till efter nästa val. Det är viktigare att det blir rätt än att det går snabbt. Fort och fel är aldrig bra.