Bli medlem
Ge en gåva
Varför vill inte ni ha en diabetesstrategi?

Varför vill inte ni ha en diabetesstrategi?

För att förbättra diabetesvården vill Kristdemokraterna införa en nationell diabetesstrategi och avskaffa regionerna. Vi frågade Karin Rågsjö, sjukvårdspolitisk talesperson i Vänsterpartiet:

– I så fall ska vi ha strategier inom alla stora folkhälsosjukdomar. Då är det bättre att bygga upp system med exempelvis standardiserad vård. Om man har ett visst tillstånd eller en sjukdom ska man få samma typ av behandling i hela Sverige.

Vem ska säkerställa att vården är jämlik?

– Jag tycker att Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, måste hitta en bättre struktur för att få ut alla riktlinjer som redan finns. På statlig nivå måste vi bli bättre på att följa upp riktlinjerna. Det behövs också en samsyn mellan regionerna, så att de patienter som har diabetes får samma tillgång till mediciner och tekniska hjälpmedel, det absolut bästa, oavsett var de bor i Sverige.

Vill ni ha en tuffare statlig styrning?

– Ja, för att få en primärvård som är mer vaken, med mer riktade insatser till dem som ligger i riskzonen för sjukdom, framför allt i socioekonomiskt utsatta områden med en ökad ohälsa där många röker mer, tränar mindre, är överviktiga och äter ohälsosamt.

Är det mer pengar och personal som behövs ute i vården?

– Ja, men det ser olika ut i regionerna. Vi har en växande andel äldre i befolkningen och diabetes typ 2 är en riskfaktor som ökar. Vi behöver mer resurser och vi behöver styra resurserna annorlunda. Regioner med långa avstånd och en större andel äldre kan behöva större anslag och arbeta efter andra strukturer än andra regioner.

Ni profilerar er som ett rättviseparti. Efter att ha samarbetat med regeringen de fyra senaste åren, hur förklarar du de orättvisorna som finns kvar både inom sjukvården och diabetesvården?

– Jag har haft ansvar för sjukvårdsfrågor sedan 2014 och var väldigt förvånad över den faktiskt väldigt stora ojämlikheten, geografiskt men också klassmässigt. Jag trodde inte att det var så illa, att det ser så olika ut i regionerna.
– Jag tycker att jag har jobbat ganska intensivt med det, men det ser fortfarande olika ut, och det beror väldigt mycket på geografin och demografin i regionerna.
– Storstadsregioner som Stockholm, Skåne och VGR, med ett mer kompakt befolkningsunderlag, kommer klara sig bättre. Men i andra regioner är det fler äldre, långa avstånd och det är svårt att få till läkare till primärvården. Man måste titta över de geografiska förutsättningarna och lösa detta genom att styra pengarna på ett annat sätt, annars kommer de regionerna inte klara sig.
– Vi har ett kommunalt och regionalt självbestämmande men vi har varit dåliga på att arbeta tillsammans mellan regionerna. Vi har till exempel inte satt oss ner och diskuterat tillsammans hur vi ska bygga ut till exempel diabetesvården i hela Sverige, utan alla rör runt lite i sina egna grytor och bygger upp egna system. Det blir en svaghet när inte landstingen jobbar ihop.

Så regionerna borde jobba mera tillsammans?

– Ja, med vissa frågor, såsom folkhälsosjukdomar, exempelvis diabetes. Det är en stor sjukdomsgrupp som är spridd i åldrar och spridd klassmässigt. Då borde man för länge sen hittat en struktur som fungerar bättre nationellt.

Vems uppdrag är det att bestämma att ”Nu samarbetar vi mera”?

– Det kan ju göras genom alla de riktlinjer vi, till exempel genom Socialstyrelsen. Men det ser väldigt olika ut hur de implementeras i regionerna; en del riktlinjer finns bara på papper, det händer inte någonting med dem därute. Det är ett stort problem. Finns det riktlinjer gällande till exempel diabetes, då måste de följas.

Men Socialstyrelsen kan ju bara säga att något bör göras, inte att det ska göras?

– Ingen ska säga ”Ni ska” i dag, för vi äger inte regionerna. Men det borde ligga på regionpolitikerna att bygga upp strukturer som är jämlika, och att följa riktlinjerna. Annars blir det patienten själv som får peka med hela handen. Och det ska du som patient inte behöver göra. 75-åriga Albert kanske inte fixar det alldeles själv, och då det blir orättvist.

Kristdemokraterna föreslår en nationell diabetesstrategi, ungefär liknande cancerstrategin som kom för några år sen, för att komma tillrätta med bland annat diabetesvården. Hur ser ni inom Vänsterpartiet så en så här nationell diabetesstrategi?

– Om man skulle utgå från det så skulle vi ha strategier på väldigt många områden; alla de stora folkhälsosjukdomarna. Då tycker jag att det är bättre att bygga upp system med exempelvis standardiserad vård. Om man har ett tillstånd eller sjukdom, då ska man få samma typ av behandling och vård i hela Sverige. Även om vi har en cancerstrategi så är det fortfarande så att cancervården är ojämlik. Så att det måste till andra incitament för att man ska få den här jämlika vården.

Vad är det för incitament?

– Det är styrning av pengar och stramare uppföljning. Och det är att SKL, som är den stora samordnande verksamheten för kommuner och regioner, som måste hitta en annan struktur för att få ut alla bra riktlinjer, allting som finns.

Men har SKL mandatet att styra på ett tuffare sätt då?

– Det borde finnas ett egenvärde i att man får en mer jämlik vård. Det borde SKL också … Jag har själv suttit i sociala beredningen i SKL, så att jag menar där sitter väldigt många kunniga personer. Men det måste finnas ett egenvärde för alla, att vi får det mer jämlikt och att vi får strukturer som hänger ihop i hela Sverige.

Är det SKL som ska driva de frågorna?

– Ja, men också vi på statlig nivå måste bli bättre på att följa upp riktlinjer på ett annat sätt. Om vården blir mer och mer ojämlik, både geografiskt och klassmässigt, så skapar det till slut en väldigt osäker tillvaro för patienten. Då vet du inte om du får den bästa vården i dag. Det staten vill och det regionerna vill det och det som händer i verkligheten måste hänga ihop bättre än idag.

Så ni inom Vänsterpartiet tycker inte att vi ska ha en nationell diabetesstrategi, ungefär såsom KD har föreslagit, men ni är positiva till en mer statlig styrning, eller en tuffare styrning?

– Det kanske är jättebra med en strategi för diabetesvården. Men det finns redan riktlinjer och vi klarar inte ens av att följa upp det vi har idag. Vi skulle istället behöva en primärvård som är mer vaken, med mer riktade insatser till de som ligger i riskzonen för sjukdom. Och tydliga system för uppföljning.

Är det mer pengar och personal som behövs ute i vården?

– Ja, men det ser så olika ut i regionerna. Vi har en växande andel äldre befolkning och diabetes hos äldre är en riskfaktor som ökar. Vi behöver resurser och så behöver vi också styra resurserna lite annorlunda tror jag. Landsting med långa avstånd och en större andel äldre kan behöva större anslag och arbeta efter andra strukturer än andra landsting.
– Hur man jobbar måste kunna se olika ut, men patienter ska ha möjlighet till samma goda vård överallt. Men det skiljer u ven inom regikoner och inom städer, det handlar om var du hamnar och vilken vårdcentral du tillhör och vilken läkare som arbetar där.
– Det behövs kontinuitet i vården. Det är bra att ha en läkare eller en sjuksköterska som följer dig så att du inte träffar nya personer varje gång. Och det riskerar du om du bor i Västernorrland, Västerbotten och liknande regioner där det är svårt att rekrytera folk. Vi måste diskutera och hitta lösningar till hur vi ska få läkare och sjuksköterskor att stanna på vårdcentralen.

KD föreslår ett fastläkarsystem som också innefattar sjuksköterskor. Är ni också inne på det?

– Ja, det är svårt att tycka att det är dåligt. En fast läkarkontakt för de som behöver det är bra, men det kan också räcka med en fast sjuksköterska som följer dig. Bara det är en person som du känner att du har tilltro till och du vet att, och du ser att, det händer någonting. Det förvånar mig att det har gjorts så lite för att uppnå det.

Inom diabetesområdet handlar det mycket om rättvis tillgång till läkemedel och tekniska hjälpmedel. Hur vill ni komma tillrätta med det?

– Det förvånar mig att det inte är så. Om det finns bra läkemedel då ska alla ha tillgång till det. Den politiska styrningen måste se till att landstingen erbjuda det bästa som finns.

Och hur ska vi komma tillrätta med det?

– Att hänga ut låter lite elakt, men man måste kanske prata med de landstingen som ligger efter och inte erbjuder adekvata behandlingar till sina patienter. Och då får man prata med de politiker som är ansvariga.

Vem ska prata med de politikerna då?

– Jag tycker att SKL skulle ha sett det här för länge, länge sedan, och agerat. Alla regioner som inte har möjlighet att erbjuda det bästa, måste undersöka om det handlar om ekonomi eller något annat. Troligen handlar det om ekonomi och då måsta man titta på om dessa regioner har för lite resurser.

Du återkommer mycket till SKL, men återigen, har verkligen SKL makt och mandat att gå in och styra och påpeka det här då?

– Ingen har den makten. Vi kan som riksdag inte heller säga ”Så här ska ni göra”. För då ska vi ha makten över helheten. Men det måste finnas någon form av samsyn mellan regionerna, att de patienter som har diabetes ska ha samma tillgång till mediciner och tekniska hjälpmedel, till det absolut bästa, oavsett var de bor i Sverige.
– Om det handlar om ekonomiska styrinstrument så kan man skapa det på statlig nivå. Om det handlar om regioner med sämre ekonomi och sämre möjligheter att anställa personal på längre sikt kanske vi ska ge mer resurser till dem.
– Om jag vore politiker i ett landsting där patienterna inte fick tillgång till de bästa medicinerna och den bästa vården för diabetes, då skulle jag bli väldigt förskräckt. Det tycker jag att man som politiker ska ha stenkoll på. Då bör man fundera på varför det ser ut så.

Hur ser du på att region Västerbotten tar ut en avgift på 500 kronor per år för att människor i regionen ska få tillgång till kontinuerliga blodsockermätare?

– Det ska inte vara upp till dig som person om du kan betala det här eller inte. Då spär vi bara på ojämlikheten. Vi har en hälso- och sjukvårdslag som alla verkar tycka är fantastisk. Men verkligheten ser helt annorlunda ut, och det är klart att patienter i Västerbotten inte ska behöva betala 500 kr mer. Återigen, då måste man titta över hela pengasystemet och anpassa det till hur regionerna ser ut och hur befolkningen ser ut i de regionerna.

Kristdemokraterna vill avskaffa regionerna och införa et ökat statligt ansvar för sjukvården. Vill ni också det?

– Vi vill inte avskaffa regionerna, men vi vill ha ett system som blir mer jämlikt så att alla regioner får lite bättre förutsättningar.

Och vems ansvar är det då, att se till att det bli mer jämlikt?

– Det är statens ansvar. Om det blir väldigt stora klyftor är det statens ansvar att följa och åtgärda klyftorna.

När du säger att det är statens ansvar, betyder det då egentligen att det är riksdagen som är ansvarig?

– Det är vi i riksdagen som ska följa upp detta. Men det är SKL som avtalar med regionerna hur de statliga medlen ska användas.

Finns det en samsyn i riksdagen och bland riksdagens ledamöter kring detta?

– Ja, det bedömer jag att det gör, kring ojämlikhet och det vi har diskuterat här. Men sen tror jag att det finns skillnader mellan partierna vad det finns för viljeyttringar, hur man vill lösa det. Inom Vänsterpartiet pratar vi väldigt mycket jämlik hälsa oavsett tillstånd. Och riksdagen borde ägna sig mer åt det.
– Vi mäter väldigt mycket i Sverige och då borde varningssignalerna ha ringt för länge sedan. Men samtidigt har jag märkt, när jag pratar med regionkompisar, att det finns en stor känslighet runt de här frågorna. Man vill helst sköta sig själv ute i regionerna. De vill inte att staten ska vara för klåfingrig och gå in i detaljer.

Är det kanske också så då att staten och riksdagen undviker att gå in och styra för mycket just med hänvisning till det regionala och kommunala självstyret?

– Ja, för man vet att regionpolitikerna kan bli fruktansvärt ilskna över det.

Det finns ju riktlinjer inom väldigt många sjukdomsområden. Och det finns vårdprogram och behandlingsprogram och allt möjligt annat. Är det också upp till SKL och regionerna själva att bli bättre på att följa riktlinjerna?

– Ja, det är det. Det finns ju hur bra riktlinjer som helst, i alla typer av tillstånd. Det skulle vara jätteintressant att tillsätta en utredning som tittade på alla riktlinjer, vad som hände med dem och hur de följs. Det skulle vara väldigt intressant att läsa den analysen.

Behövs det någon som pekar med hela handen och bestämmer?

– Nej, jag hoppas att det inte behövs utan skulle önska att regionerna tog riktlinjerna på allvar. Patienterna tror ju att det görs och förväntar sig den absolut bästa vården. Som patient ska du inte själv behöva ha koll på exakt vilka riktlinjer som gäller för ditt tillstånd. Du ska inte behöva ha bra kontakter och så vidare för att få den bästa vården.

Hur vill ni inom Vänsterpartiet motverka den snabba ökningen av typ 2-diabetes i Sverige och hjälpa människor att leva bättre?

– Vi har föreslagit att vi ska göra hälsoundersökningar, framför allt i socioekonomiskt utsatta områden med en ökad ohälsa där de röker mer, tränar mindre, är överviktig äter ohälsosamt. Riktade insatser i dessa områden skulle ge väldigt mycket. Och få tag i personer tidigt, för det får vi inte i dag.
– Hur vi lever handlar väldigt mycket om klass, alltså om du tränar, hur du äter, om du röker, det är en absolut klassfråga.
– Det kanske behövs mer statliga kampanjer, till exempel ”Ligger du i riskzon för diabetes?” och sådant. Idag är vi lite rädda för att gå ut i statliga kampanjer, men jag tror att det skulle få folk att tänka till.

Varför görs det inte mera sånt då?

– Jag tror att man har blivit väldigt rädd för att staten inte ska bestämma för mycket över människor, och säga till dem hur de ska leva sina liv. Men jag tror att vi skulle kunna göra mer informationsinsatser inom flera områden, som man gör i andra länder.