Bli medlem
Ge en gåva
Hur vill ni förbättra diabetesvården?

Hur vill ni förbättra diabetesvården?

För att förbättra diabetesvården vill Centerpartiet reformera primärvården och införa mer nationell styrning. Vi frågade Anders W Johnsson, sjukvårdspolitisk talesperson i Centerpartiet:

Varför vill ni inte ha en nationell diabetesstrategi?

– Vi tycker att det finns bättre verktyg att arbeta med för att skapa en bättre och mer jämlik vård. Det är till exempel Socialstyrelsens nationella riktlinjer med målindikatorer, kunskapsstödet som SKL, Sveriges kommuner och landsting, har tagit fram, informationen som finns i Nationella diabetesregistret. Med allt detta kan vi kalibrera vården utan att kalla det för en strategi.

Vi fick den nationella cancerstrategin när Alliansen satt vid makten. Men ni vill inte ha en nationell diabetesstrategi. Vad är det för skillnad på dessa?

– Stor skillnad, för det första gick Världshälsoorganisationen WHO ut tidigt och sa att det bör finnas en nationell cancerstrategi. Cancer är väsensskild från diabetes eftersom cancer innehåller komplicerade vårdkedjor och en del av cancersjukdomarna uppvisar väldigt få fall. Diabetes är en helt annan sjukdom, med ett helt annat vårdflöde med helt andra logiker.

– Cancer och diabetes är lika på det viset att det är viktigt med primärprevention där primärvården kan göra mycket, men när man har ställt diagnosen är det stora skillnader i behandlingen av respektive sjukhus.

– Det är lätt att man som politiker vill visa handlingskraft och föreslå en diabetesstrategi, men det är viktigare vad man faktiskt gör konkret.

Vad vill ni göra konkret för att diabetesvården ska bli bättre?

– Vi ser framför allt tre problemområden som vi vill börja med; primärvården måste arbeta mer förebyggande, och bli bättre på att upptäcka typ 2-diabetes tidigare; tillgången till tekniska hjälpmedel, som exempelvis kontinuerliga blodsockermätare, måste bli bättre och mer rättvis; och vården överlag måste bli bättre på att förebygga och följa upp komplikationer som till exempel diabetesretinopati.

Hur vill ni förändra primärvården för att den ska bli bättre på att förebygga och arbeta med typ 2-diabetes?

– Vi har för dålig kontinuitet i svensk sjukvård, många vet inte vilka patienter man ansvarar för och man ansvarar bara för de som redan blivit sjuka. Vi vill reformera och förstärka primärvården så att alla kan få en fast läkarkontakt, som har ansvar både för behandling och förebyggande insatser. Det är inte bara de sjuka som behöver en fast läkarkontakt utan även de friska så att de förblir friska.

– Vi vill att primärvården i större utsträckning ska arbete med prevention och förebyggande hälsovård, så att människor inte blir sjuka. Inom den förebyggande vården gör man inledningsvis en total hälsokontroll och jobbar sen för att behålla hälsan, till exempel få personen att sluta röka för att minska risken för sjukdom.

– Det förebyggande arbetet inkluderar också kost, fysisk aktivitet, skolan, idrotten, elevhälsan och mycket annat som ligger utanför själva hälso- och sjukvården.

Hur realistiskt är det att vi får se konkreta resultat som leder till detta?

– Det är jag helt övertygad om att vi kommer göra, det ingår i det 73-punktsprogram som vi kommit överens om med regeringen. Utredningsmaterialet är redan klart och det är bara att skriva proposition på Anna Nergårds utredning.

Det finns ju redan riktlinjer, som regionerna tolkar olika, vilket leder till regionala skillnader. Vad vill ni göra åt det?

– Vi behöver en ännu tydligare kunskapsstyrning av sjukvården nationellt. Om det kommer nya bra behandlingar och hjälpmedel ska det beslutas nationellt och sen bara rullas ut i landet.

– Men det är en långsiktig process där vi går ifrån en sjukvård där överläkaren på kliniken eller sjukhuset styrde vården, till en vård som styrs nationellt på ett helt annat sätt. Där skaffar vi oss ett antal hjälpmedel för att styra vården nationellt. Ett sådant hjälpmedel är Socialstyrelsens nationella riktlinjer med indikativa målnivåer. En annan är de nationella kvalitetsregistren, och en tredje är SKL:s omfattande kunskapsstöd till regionerna. Sen kan det följas upp genom att titta på utfallet i det Nationella diabetesregistret, NDR.

Är det inte ett problem att vi har 21 regioner som tolkar riktlinjer och rekommendationer på olika sätt?

– Nej, eftersom det alltid måste anpassas till lokala förhållanden. Men vi behöver mer nationell styrning kring vilka läkemedel och hjälpmedel vi ska använda, vilka avgifter ska tas ut, och vad som är acceptabla väntetider. Vi ska inte slå ihop alla regioner och lägga tio år på att organisera ett statligt sjukvårdssystem. Sen kanske vi behöver färre regioner, men inte ett statligt system. Strukturförändringar är inte lösningen på problemet.

Vad är acceptabelt, hur lång tid ska det ta från det att det kommer en riktlinje tills att den implementeras i alla regioner?

– Då blir frågan istället vilka instrument ska vi använda för att nå dit. De instrumenten måste bli skarpare för en effektivare nationell styrning.

– En möjlighet som vi håller på att diskutera nu är att införa en fri patientrörlighet. Om patienter får möjlighet att rösta med fötterna och gå till de regioner med kortast köer. Du har till exempel betalat skatt i Stockholm men söker dig till Uppsala för där är vården bättre, eller köerna är kortare. Om vi gör den förändringen kommer det hända saker.

– Dessutom måste informationen bli mer lättillgänglig på till exempel 1177. Där ska du kunna gå in och söka på exempelvis utsliten höft och hitta operationstider och kvalitet för det. Det löser vi inte heller med en nationell strategi.

Hur vill ni komma tillrätta med den orättvisa tillgången till hjälpmedel?

– Det får inte vara olika tillgång och olika avgifter, vi måste ha nationella beslut kring det också. Det ska styras nationellt och följas upp i Nationella diabetesregistret. Då kan man se vem som inte följer riktlinjerna och man kan ta en kontakt med dem för att höra varför de inte använder detta när vi beslutade för ett år sedan att det ska användas.

Det finns både rekommendationer och riktlinjer idag, och apparaterna finns att använda. Hur ska man då få upp användningen?

– Vi måste ha en tuffare nationell kunskapsstyrning även här, med uppföljning, precis som vi gör inom läkemedelsområdet. Kan inte regionerna komma överens och följa rekommendationerna, då måste staten bestämma hur det ska vara genom sina olika myndigheter.

– Ett annat sätt för att effektivisera implementeringen är att göra informationen lättare tillgänglig för medborgarna hur det ser ut kring användning av läkemedel, hjälpmedel och annat. Den patientkraften, och möjligheten att välja genom fri patientrörlighet som vi vill införa, tror jag är underskattad.

Och hur vill ni komma tillrätta med komplikationer som exempelvis diabetesretinopati?

– Om man har haft diabetes under lång tid är det viktigt med tillgång till specialistvård för komplikationer i till exempel fötter och ögon. Det tror vi kommer att bli bättre genom två delar i vårt 73-punktsprogram med regeringen; dels primärvårdsreformen, dels att vi ska arbeta bort köer och förbättra tillgängligheten. Genom den fria patientrörligheten ska man kunna söka sig till andra delar av landet där köerna är kortare.

Vill ni likt KD avskaffa landstingen?

– Nej. Vi ska använda energin och pengarna det kostar till att förbättra sjukvården, inte till att ändra strukturen. För tio år sedan slog vi ihop Sveriges 21 polismyndigheter till en enda. Polisen har ännu inte återhämtat sig från det.