Emma har haft typ 1-diabetes så länge hon kan minnas. Diagnosen fick hon redan när hon var två år. Som tioåring började hon hantera sina insulindoser på egen hand. Redan då var det viktigt för henne att hålla sjukdomen hemlig.
– Jag hade precis bytt skola och mina nya klasskamrater visste ingenting. Jag ville inte vara annorlunda. Men det var ensamt att aldrig berätta, säger hon.
Inför föräldrarna låtsades hon som att allt stod rätt till, men sanningen var att hon varken mätte blodsocker eller tog sprutor som hon skulle. Eftersom det viktigaste var att dölja sjukdomen var det svårt att hinna sköta den korrekt – och värdena var ofta dåliga. Tiden gick och det var inte förrän hon träffade en ny diabetessköterska efter nian som mönstret vände.
– I stället för att bara prata om hur dåliga värdena var började de också bry sig om varför. Det var så härligt, för de lyssnade på varför jag gjorde som jag gjorde, säger Emma.

UNGEFÄR SAMTIDIGT som blodsockret var under kontroll började hon i gymnasiet. Där berättade hon för klasskompisarna om sjukdomen.
– De var intresserade och det var jättefint, det hjälpte mig, säger hon.
Tidigare pojkvännerna lyckades hon ändå dölja sjukdomen för, ända tills hon träffade sin nuvarande sambo.
– Jag berättade på tredje dejten och det var så skönt.
– Okunniga personer kan se mig som väldigt sjuk och lägga sig i vad jag äter och dricker och hur jag lever. Därför kan jag fortfarande känna mig  mer frisk av att folk inte vet, säger hon.

Emma Lundgren

Ålder: 24 år.
Bor: Stockholm.
Diagnos: Typ 1-diabetes sedan 2 års ålder.
Erfarenheter av skam: Hela uppväxten.