Så stöttar du din tonåring

Var tydlig, men utan att dominera, säger Anna- Lena Brorsson, diabetessjuksköterska och forskare vid institutionen för kvinnor och barns hälsa vid Karolinska Institutet.
Från att ha varit helt beroende av dig som förälder ska ansvaret gradvis föras över till din son eller dotter. Det är ändå målet att barnen ska kunna flyga ut ur boet en vacker dag och då kunna ta ansvar för sin diabetesbehandling på ett självständigt sätt. Men vägen dit kan vara lång och snårig och kantas av tjat och slitningar i familjerelationerna. 
För en del föräldrar och barn startar processen redan i 11-årsåldern, beroende på mognad. Sedan pågår den genom hela tonårsperioden och kanske ända upp i 20-årsåldern om barnet bor kvar hemma.
– Föräldrarna brukar oroa sig för att barnen ska få hypoglykemier och undrar därför mycket över när, var och hur man ska lämna över ansvar, men också över hur mycket de ska påminna och tjata. Det vanligaste är att barnen överbeskyddas, medan en del andra barn får ta ett stort ansvar alltför tidigt. Det är en balansgång här, säger Anna-Lena Brorsson.
Hon har länge intresserat sig för hur man kan skapa goda relationer i familjer med diabetes. Så hur kan överföringen av ansvar från förälder till barn förenklas?
– När jag har intervjuat ungdomar beskriver de att de vill ha stöd av föräldrarna. Mycket handlar om att som förälder våga lita på sin tonåring och att lära sig kommunicera, säger hon. 

ANNA-LENA BRORSSON DISPUTERAR snart på en avhandling där hon prövat en grupputbildning för ungdomar och föräldrar i insulinpumpsbehandling. Hon har intervjuat ett antal av ungdomarna efteråt för att höra vad det tyckte om att delta i utbildningen.
– De har då berättat att föräldrarna har blivit lugnare. Det kan bottna i att barnen också får en ökad förståelse när de hör att andras föräldrar oroar sig för samma saker. Många som jag har pratat med uttrycker att gruppträffar också minskar ensamhetskänslan. Förmågan att lösa problem och ta beslut i sin diabetes kan också öka, säger hon.
Att prata och komma överens på förhand om vilken form av stöd som ungdomen vill ha kan vara en bra idé.
– Det viktigaste är att man faktiskt pratar med varandra och kommer överens om vad som är okej att påminna om – till exempel blodsockret. Är du som förälder orolig så uttryck att du frågar om detta för att du är just orolig. Ungdomarna kommer att bli arga ändå, men då förstår de i alla fall varför föräldern tjatar, säger hon.

ATT GÅ IGENOM TONÅRSPERIODEN med en kronisk sjukdom kan göra att livet stundtals känns extra tufft.
– Dels ska ungdomarna acceptera att de har diabetes, dels ska de klara egenvården själva. Ibland kommer de att misslyckas och det är okej, det gäller att inte skuldbelägga. Men det gäller också att komma ihåg att bara för att ungdomen är arg så behöver det inte ha med diabetes att göra, säger hon.