"Önskar att jag vågat säga ifrån"

Becka Westerdahl fick typ 1-diabetes i sexan när hon fyllt 13 år. 
Att få diagnosen var tufft, men att sköta sin diabetes gick bra – i alla fall tills hon klev in i matsalen i högstadiet.
– Jag satt där och krånglade med sprutor medan de åt upp och de hade inte tid att vänta på mig, säger hon.
Becka blev oftast ensam kvar. Efter ett tag började hon även få kommentarer: ”Måste du ta dina sprutor när vi sitter och äter.”
– De förstod inte hur livsviktiga de var. Jag önskar att jag hade vågat säga ifrån, men jag skämdes, säger Becka.

I ÅTTAN FICK hon en livsfarlig idé.
– För att inte bli utanför började jag gömma mig och ta sprutorna efter maten, men det ledde till att jag glömde bort dem, säger hon.
Becka mådde allt sämre och bestämde sig – utan att tala om det för föräldrarna – för att ta långtidsverkande insulin i stället, så hon slapp allt krångel med sprutorna på skoltid. Hon kände sig ofta svimfärdig och i nian blev hon inlagd på sjukhus sedan hon drabbats av diabeteskoma. Men när läraren berättade varför hon inte var i skolan kunde klasskompisarna ändå inte förstå allvaret.
– De trodde att jag fejkade.

MOBBINGEN SLUTADE i gymnasiet, men hon var deprimerad och tvingades hoppa av.
– I dag mår jag bra. Förutom familj och vänner har jag också kompisar med diabetes. Att ha någon som förstår är en oslagbar känsla, säger hon.