Bli medlem
Forskning
Ja må vi leva!

Ja må vi leva!

Insulinets upptäckt är ett av 1900-talets stora medicinska genombrott. Miraklet i Toronto 1921 räddade som i ett trollslag livet på miljontals människor med diabetes. En av världens mest fruktade sjukdomar gick plötsligt att behandla.

Insulin är inte bara en medicin. Hormonet är skillnaden mellan liv och död för den som haft oturen att drabbas av typ 1- diabetes. Före insulinet stod läkarna vanmäktiga när barns och ungas liv rann mellan deras fingrar. Det enda de hade att ta till var hjärtslitande svältdieter eller vämjeliga fettkurer som kunde vinna de sjuka några veckor, som bäst något år, i ett vagt hopp om att något nytt skulle dyka upp.
Den som vill tro på mirakel måste våga vara en dåre. När insulinet väl snärjdes i en spruta och med en injektion kunde hämta döende ur
sockerkoma tillbaka till livet togs det inte emot som något mindre än en mirakelmedicin.
Upptäckten av insulin var en revolution. Men ingen slump. Diabetes är en av medicinhistoriens mest studerade sjukdomar. Åren kring förra sekelskiftet var både diabetes och botande körtelextrakt heta forskningsområden och elixirjägarna många. Under 1900-talets första decennier gjordes ungefär 400 försök att utvinna det mystiska, antidiabetiska ämne som man  anade fanns i bukspottkörteln. Dilemmat var att körteln också utsöndrar bukspott, vars enzymer blandades med och förstörde insulinet innan forskarna hann använda det.

IDÉN SLOG FREDERICK Banting, en ung kirurg i Toronto som läst sig till sömns en natt om bukspottkörtlar: om kärlen för bukspottet snörs av, då borde det gåtfulla ämnet gå att isolera – och diabetes gå att bota.
Han hade aldrig forskat om diabetes eller vårdat en diabetespatient. När så Banting presenterade sina idéer för Kanadas ledande diabetesforskare John Macleod tvivlade nestorn på att den oerfarna optimisten skulle kunna nå någon framgång där experter hade misslyckats. Den envise Banting gav sig inte. Han fick till sist tio hundar, ett kyffigt labb på vinden och en assistent, 21-åriga Charles Best. ”Misslyckanden är också viktiga resultat”, resonerade Macleod och gav dem några heta sommarmånader 1921 att testa sin teori.
I början var experimenten en katastrof. Bantings och Bests försök gick ut på att operera ut snörda bukspottkörtlar från hundar och utvinna ett extrakt att injicera i hundarna, som blivit diabetiska utan sin körtel. De flesta av dem dog av operationen eller av infektioner efteråt. I mitten av sommaren var resultatet en lång rad döda hundar.
Men på hund 410 sjönk blodsockret verkligen, innan den dog. Banting och Best hade funnit sitt insulin. Den 1 augusti lyckas de med sin grumliga körteljuice väcka hund 406 ur djup koma. Snart började de lära sig att dosera sitt hopkok. På senhösten kunde Banting och Best hålla hunden Marjorie vid liv och god hälsa i 70 dagar med dagliga insulininjektioner. Hunden dog när extraktet tog slut. Succén var nära.
Bantings chef professor Macleod och kemisten James Collip anslöt sig till teamet i december och styrde upp i amatörernas vetenskapliga röra. Collip utvann ett renare insulin och beräknade doser. Han löste också problemet med bristen på hundinsulin genom att hämta svin- och nötkörtlar hos den lokala slaktaren. Volymen insulin mångdubblades. 
De var redo att testa på människa.

Vad insulin gör i kroppen

  • Insulinet gör så att cellerna kan ta upp socker ur blodet och använda det som bränsle.
  • Det påverkar samtidigt levern att lagra socker i form av glykogen.
  • Insulin stimulerar också kroppen att tillverka mer av både fett och protein.
Charles Best och Frederick Banting med en av de första hundarna som fick insulin på Torontos universitets hustak i augusti 1921.
Foto: University of Toronto Charles Best och Frederick Banting med en av de första hundarna som fick insulin på Torontos universitets hustak i augusti 1921.

DEN 11 JANUARI 1922 blev Leonard Thompson den första patienten att injiceras med insulin. Han var 14 år gammal, vägde 29 svältkilon och låg döende i typ 1-diabetes på Torontos sjukhus när han fick den berömda dosen. På två timmar sjönk hans farligt höga blodsocker till nästan en normal nivå. ”Pojken blev piggare,  såg ut att må bättre och sa själv att han kände sig kryare”, antecknade Banting. Trots att han fick en allergisk reaktion av första injektionen återfick Thompson sin styrka snabbt. Inom ett par dagar fick sex dödssjuka barn injektioner med samma svindlande resultat.

NYHETEN OM UNDRET i Toronto spreds som en löpeld över världen. Läkemedelsbolaget Eli Lilly kopplades in för att tillverka insulin storskaligt. Den danska Nobelpristagaren August Krogh, som besökt Macleods laboratorium, hämtade hem metoden till Danmark och startade insulintillverkning redan i mars 1923. Insulinet nådde samtidigt Sveriges sjukhussalar, där diabetessjuka låg i rader. Sörjande familjer som vakade vid sjukhussängarna fick se sina barn fångas vid dödens rand samma år som Banting och Macleod mottog Nobelpriset för sin upptäckt i Stockholm 1923.

Leonard Thompson blev den första personen att injiceras med insulin. Han dog 1935 i lunginflammation. Kemisten James Collip lyckades rena och dosbestämma det första insulinet.
Foto: University of Toronto Leonard Thompson blev den första personen att injiceras med insulin. Han dog 1935 i lunginflammation. Kemisten James Collip lyckades rena och dosbestämma det första insulinet.

ÄVEN OM DIABETES inte längre var en dödsdom var liven som Banting räddade fortfarande utsatta. Det tidiga insulinet var primitivt: framställt av djurkörtlar, svårt att tillverka och smärtsamt att injicera och orsakade ofta allergiska reaktioner.
En-om-dagen-doserna kom också med en begränsning för att kunna vara effektiva: hypoglykemier.
Mot slutet av 30-talet uppenbarade sig ett helt nytt sjukdomspanorama runt diabetes – komplikationerna. Den höftade behandlingen kunde inte skydda mot blindhet, njursvikt, hjärtinfarkter och kort liv.
Jakten efter bättre och renare insuliner startade – och öppnade dörren för en helt ny era inom medicinforskningen: DNA-teknik. Dagens insulin utvinns inte längre ur svinkörtlar. I dag görs mänskligt insulin med hjälp av genmodifierade bakterier och jästceller.
Det var också först 1993 man fann bevis för att högt blodsocker på lång sikt skadar kroppens organ. Insikten utlöste en dramatisk utveckling mot modern insulinbehandling. De senaste 25 åren har nya insuliner skapats kemiskt som snabbt kapar blodsockertoppar efter måltider eller ligger kvar under huden som en jämn bas hela dygnet.
– Men även om de nya insulinsorterna betytt färre hypoglykemier och en enklare vardag så har de för de flesta inte gett så stora HbA1c-förbättringar, säger Marcus Lind, professor i diabetologi vid Göteborgs universitet. Han har gjort flera internationellt uppmärksammade studier för att bättre förstå prognosen vid typ 1- och typ 2-diabetes och nya behandlingar.

DEN STÖRSTA SKILLNADEN, efter måltidsinsulinets entré, berättar han, kom med sensordriven blodsockermätning.
– När du kunde se dina värden kontinuerligt och justera med de nya insulinerna – då plötsligt fick vi en bättre insulinbehandling och kunde förbättra människors HbA1c påtagligt. Liksom när insulinerna hamnade i en pump som automatiskt tar ner de höga värdena. Det är en dramatisk skillnad hur effektivt de nya pumparna krymper det sista glappet till normala värden.

Hur nära är vi en perfekt insulinbehandling?
– Man kan se på frågan från olika perspektiv. För många människor har vi kommit väldigt långt till ett första mål: att få ner den stora risken för komplikationer. För dem som växer upp med typ 1-diabetes i dag med bra blodsockervärde och inga andra uppenbara riskfaktorer  förväntar vi oss för de allra flesta en normal livslängd. Å andra sidan behöver behandlingarna förbättras ytterligare för att få till bra värden för många.
– Samtidigt, när vi frågar patienter vad de tycker är jobbigt med typ 1-diabetes så är det ofta att sjukdomen är närvarande 24 timmar om dygnet. Även om vi närmar oss bra blodsockervärden för många så är du aldrig helt fri. Så om vi pratar sätt att tillföra kroppen insulin utan att själv behöva vara särskilt delaktig har vi fortfarande en lång väg kvar, säger Marcus Lind.


Ur Allt om Diabetes, nr 1 2021