Det var för tre år sedan som Svante Fransson började känna sig riktigt trött. Han var då 48 år och därmed lika gammal som hans pappa var när han gick bort i hjärtinfarkt. Precis som Svante hade pappan typ 1-diabetes.
– Jag sökte hjälp via diabetesteamet men det var som att ingen lyssnade på mig, så jag fick tjata mig till ett arbets-EKG. När läkaren tittade på svaret skrattade han bara och sa att jag var otränad, men något fel på hjärtat var det inte, minns Svante.

DEN SLUTSATSEN SKULLE visa sig vara helt fel. Två månader senare, när Svante satt i bilen på väg till en kund, började han känna sig yr.
– Det kändes som influensasymtom, jag svettades också och mådde illa. Så jag körde en kilometer och stannade bilen. Först tänkte jag ringa jobbet och sjukskriva mig men så var det någonting som fick mig att ringa 112 i stället. Efter att jag hade beskrivit symtomen kom ambulansen snabbt. Sedan kördes jag i full fart till sjukhuset.

DET VISADE SIG vara en massiv hjärtattack, med flera förträngningar i hjärtats kärl som måste behandlas med ballongsprängning. Ingreppet gick bra och efteråt mådde han mycket bättre.
– Det kändes nästan som att jag kunde hoppa upp direkt, säger han.
Men den första reaktionen av att ha klarat livhanken var ändå inte glädjeyra.
– Jag var arg och tvär i början. Men nu mår jag bra och jag tänker inte lika ofta på vad jag varit med om. En kontroll av hjärtat ett år senare visade inga tecken på nya förträngningar.
– Det såg bra ut och då får man lita på det. Jag känner mig lugn, säger han.

Svante Fransson

Ålder: 50
Diagnos: Diabetes typ 1 sedan 1973
Bor: Piteå
Familj: Sambon Baiba Gore och sonen Kevin Fransson, 11