Att Heléne K Svensson skulle få typ 2-diabetes var ingen större överraskning. Hennes mamma, mormor, morbror och syskonbarn hade alla fått diabetes relativt tidigt i livet. Det var mer en tidsfråga innan även hon skulle drabbas. Så efter en kraftig viktuppgång fick hon sin diagnos 2008, med hemläxan att se över både kost och motion.
– Jag drog väl ner på sockret och motionerade lite när jag hade lust, men det var inte alltid jag hade lust.
Däremot ryckte bröstcancerbeskedet, som kom tre år senare, fullständigt bort mattan under fötterna på henne.

HELÉNE, SOM JOBBAT LÄNGE som undersköterska på intensivvårdsavdelningen, har på nära håll sett patienter med obotliga sjukdomar som inte upptäckts i tid. Därför har hon alltid varit noga med att gå på mammografiundersökningar. Och den här gången såg hon direkt på läkaren att något var fel. Någon vecka senare fick hon svart på vitt – Heléne hade en elakartad tumör i vänster bröst.
– Jag blev naturligtvis ledsen, men jag gick till jobbet och försökte leva på som vanligt trots att tankarna snurrade om att jag skulle bli patient på min egen arbetsplats.
Några månader senare opererade läkarna bort hennes ena bröst och en intensiv tid följde med både cellgifter och tunga mediciner.
– Jag kommer ihåg när jag ringde till min son och grät över att jag skulle tappa håret. Och han sa: "Snälla morsan skit i det där nu. Du kommer att bli jättefin." Hans reaktion stärkte mig väldigt mycket.
Helénes diabetes blev sekundär under cancerbehandlingen. Under de tuffaste stunderna struntade hon i stort sett i den.
– Det var cancern först och diabetes sen, säger hon. Om jag ville käka en massa godis för att jag skulle få i mig någon som helst näring gjorde jag det. Mitt fokus låg enbart på att jag skulle bli fri från cancern. Jag kämpade som en igel för att få vara kvar i livet. 
Men förutom att cancer ofta är en hård mental och fysisk smäll gör även medicinerna att blodsockret stiger rejält – vilket också hände Heléne. Hon tog därför kontakt med sin diabetessköterska för att få hjälp med medicineringen.
– På grund av allt kortison fick jag jättehögt blodsocker, inte sällan låg det på omkring 22–23. Därför slutade det med att läkaren skrev ut insulin som jag fick ta flera gånger om dagen.

HELÉNE HADE TUR. Cancern, som var hormonrelaterad, räknades till en av de lindrigare formerna och den hann aldrig sprida sig till lymfkörtlarna och resten av kroppen. Efter ett halvår med cellgifter och fem års medicinering med antihormoner är hon friskförklarad sedan 2016.
Att hon la sin diabetes åt sidan en period är ingenting hon oroar sig nämnvärt för. Cancerhotet däremot är ett öppet sår som inte kräver mer än ett nytt födelsemärke på benet för att det ska börja vara igen.
– Jag har inte lust att få tillbaka skiten. Jag vill leva kvar länge än.

Cancer och diabetes – finns det en koppling?

Diabetes och cancer är ett omdiskuterat område där det fortfarande saknas säker forskning. Känt i dagsläget är att det vid typ 2-diabetes finns en liten ökad risk för cancer, särskilt i lever, bukspottkörtel, njurar och livmoderslemhinnan. Vid typ 1-diabetes finns också en liten allmänt ökad cancerrisk, främst för cancer i livmoderslemhinnan, livmoderhalsen och magsäcken.

Källa: Claes-Göran Östenson, professor och överläkare i endokrinologi.