Felicia Petterssons man Stefan fick typ 1-diabetes bara veckor innan de träffades. Han var öppen med sjukdomen, men eftersom Felicia var spruträdd gick han undan ibland.
– Med tiden ville han att jag skulle bli mer involverad. Och jag ville inte att han skulle behöva känna sig ensam med sin sjukdom så jag började påminna honom om hans långtidsverkande insulin inför natten. Vi växte in i diagnosen tillsammans, säger Felicia.
ATT HJÄLPA TILL lagom mycket så man inte blir en kontrollerande partner har varit en svår balansgång. Särskilt sedan sonen Harvey föddes för två år sedan har hon då och då gått över gränsen.
– När han var pappaledig var det en utmaning för mig att inte skicka sms eller ringa hela tiden och fråga om blodsockret. Och när jag har åkt i väg över natten har jag velat att hans föräldrar ska vara med hemma hos oss. Men han vill lösa saker själv och menar att han har stenkoll. Stefan får påminna mig om att jag kan lita på honom. Och jag vet att det är jag som behöver jobba med mitt eget katastroftänkande.
SEDAN DET INTRÄFFADE en incident när Harvey var liten kan Stefan förstå Felicias oro. De var på väg till lekparken hela familjen när han drabbades av hypoglykemi. Felicia ville vända, men inte Stefan, som till sist föll ihop. Utan druvsocker var det bara 112 som gällde. Ambulansen kom och Stefan repade sig. Kort därpå började han med CGM-mätare.
– Jag märker ändå när blodsockret är för lågt innan han själv gör det och känner ett ansvar. Nu ser jag alltid till att vi har druvsocker hemma, i bilen och när vi går ut, säger Felicia.
