Jag är livrädd för att ha honom. Annars är jag ingen fegis, men det här är en så allvarlig sak, säger Ing-Marie Sternbratt.
Hon är mormor till sexåriga Noel och har fortfarande inte vant sig vid hans typ 1-diabetes, som han fick för tre år sedan. De bor vägg i vägg, så de träffas ofta och Ing-Marie både lämnar och hämtar honom på fritids ett par gånger i veckan.
– Jag brukar få information från personalen och på så vis listar jag ut om vi måste åka hem direkt eller om vi kan gå till affären. Men hans blodsockervärden kan sjunka kolossalt fort och det gör mig orolig, säger hon.

FÖR ATT VARA på den säkra sidan kontrollerar Ing-Marie blodsockermätaren ofta. Men det värsta är skräcken att göra fel. Ibland tänker hon på vad som skulle kunna hända om hon helt enkelt blandade ihop vad som gäller vid högt respektive lågt blodsocker. Trots att hon egentligen vet när det kan behövas druvsocker, hur man räknar kolhydrater och hur hon gör med insulin kan hon ibland bli väldigt osäker. Ganska ofta tar hon upp luren och ringer sin dotter, Noels mamma Janicka, för att fråga en extra gång.
– Om jag gör fel, eller läser av fel, så kan det ju hända vad som helst, tänker jag, men när jag har pratat med henne blir jag lugn igen. Jag försöker vara en mormor i den mån jag kan, jag vill att han ska känna sig bekväm med att vara med mig, säger hon.
Ing-Marie har fler barnbarn och de brukar sova över hos henne ibland.
– Jag önskar att jag vågade ha Noel hos mig över natten också, men jag är fortfarande för rädd, säger hon.