När man står någon nära, som i ett kärleksförhållande, ingår det också att leva med varandras hälsa och sjukdom. Att anhöriga är oerhört viktiga för barn med diabetes är ganska självklart. Men också den som är ihop med en person som fått diagnosen kan känna ett stort ansvar.
– Det kan vara mödosamt att vara nära anhörig, men det behöver inte vara nattsvart. Det finns positiva fördelar också för den som lever tillsammans med en person som har diabetes. Man kan få ett närmare och mer känslosamt band och ett mer hälsosamt leverne, säger Janeth Leksell, specialistsjuksköterska och docent i omvårdnad vid Högskolan Dalarna och Uppsala universitet.
Inte helt sällan är det just anhöriga som upptäcker hypoglykemi först, före den vars blodsocker håller på att sjunka till farligt låga nivåer.
– Det här kan leda till ett överbeskyddande från anhöriga, som känner att de bär det här ansvaret. Det kan också leda till oro och ångest, säger Janeth Leksell.

I DAG FINNS endast få studier som belyser de anhörigas hälsa och livskvalitet, men de som finns visar att oron för till exempel hypoglykemi kan vara större hos anhöriga än hos den som faktiskt lever med sjukdomen. Rädslan kan vara särskilt stor om det har inträffat en incident nära i tiden.
– Anhöriga kan behöva stöd för att härbärgera den här oron, eftersom den formen av stress kan leda till psykisk ohälsa på sikt. Trots det visar diabetesvården på brister kring just anhörigstöd, säger hon.
Att anhöriga ibland upplever ett utanförskap och inte har fått sina egna behov tillgodosedda kan Janeth Leksell konstatera i en studie som hon nyligen genomfört tillsammans med andra forskare vid Ersta Sköndal och Högskolan Dalarna. För att ta reda på mer om anhörigas erfarenheter av bemötande och utanförskap i vården intervjuade de bland annat åtta anhöriga till personer med diabetes typ 1 och typ 2, främst makar, men också barn och föräldrar. Studien, som ännu inte är publicerad, visar att en del anhöriga skulle önska att de blivit involverade. Ändå har de inte haft någon som helst kontakt med vården för egen del. Andra av studiedeltagarna hade däremot aldrig känt något sådant behov.
– Det var väldigt olika hur de anhöriga uppfattade situationen och det stämmer väl med den kliniska bilden. Men det är viktigt att komma ihåg att diabetes inte är någon homogen sjukdom och att allvarlighetsgraden varierar, säger hon.
För att få bukt med utanförskapet som en del anhöriga upplever skulle hon gärna vilja se att diabetesvården också erbjöd anhöriggrupper.
– Många kan ha ett behov av att prata med andra i samma situation. Släpper man ut oron i ljuset så kan den bli lättare att hantera. Igenkänningsfaktorn kan vara förlösande, det har vi sett från anhöriggrupper på ungdomssidan. Jag tror mycket på den kraft som finns i gruppen, säger hon. 

ATT FÅ LÄRA sig mer om hur man kan gå in och stötta som anhörig kan också få positiva effekter. En stöttande partner kan påverka hur diabetessjukdomen utvecklas på sikt, enligt en amerikansk studie från 2013 som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Diabetes Care. Tidigare studier visar också att ett bra förhållande kan göra att personer med typ 2-diabetes lättare sköter kosthållning och medicinering enligt plan. Osunda relationer däremot kan indirekt leda till högt blodtryck, högt kolesterol och övervikt.
Men är det alltid viktigt att visa sig nyfiken och ställa frågor till sin partner om blodsockervärden och annat? Enligt Janeth Leksell är svaret att ”det beror på”.
– En självgående person, som har koll på sin diabetes, är van att styra och ställa själv och har en lättskött diabetes behöver kanske inte samma stöd som andra, säger hon.

VI FÖRÄNDRAS OCKSÅ under livet och en person som under en tidsperiod har önskat mycket stöd och uppbackning kan välja att stå mer på egna ben senare, eller tvärtom. Att prata med sin partner, sin förälder eller sitt barn som håller på att bli vuxet är bra för att hålla sig uppdaterad om hur mycket de vill att man ska lägga sig i.
– Det vanligaste är att man har en dialog och då fungerar det ofta bra. Men ibland anser personer med diabetes att egenvården är ens ensak. Då blir det inte naturligt att släppa in anhöriga. Det är en anledning till att jag skulle önska att man även erbjöd informationsträffar för anhöriga. Socialstyrelsen lyfter dessutom fram att erbjuda stöd till anhöriga, säger hon.
Ett flertal studier betonar partnerns och förhållandets betydelse, men det finns även annan europeisk forskning som visar att andra sociala kontakter utöver den allra närmaste också har påverkan på hälsa och livskvalitet.
– Även nätverket utanför har betydelse. Att ha fler än en social relation leder också till att man mår bättre i sin diabetes. För barn som blir tonåringar kan förstående kompisar innebära att de väntar så att man hinner ta sitt insulin. USA är ett exempel på land där man har kommit längre vad gäller anhöriga och diabetesvård. Där betonas i riktlinjer att människor har ett psyke och finns i ett socialt sammanhang. Vi har inte något liknande i Sverige, säger Janeth Leksell