Emilia BringlövEmilia Bringlöv Pedersen fick diabetes vid två och ett halvt, i dag är hon 25. I högstadiet kom de första krampanfallen som kallades diabeteskramper. I början bara någon gång per år men sedan allt oftare. När hon var 17 föll hon ihop på Centralen. Hon var ensam, slog huvudet hårt i en kant, fick hjärnskakning och spräckte ögonbrynet.

– Det var ungefär då som det började bli begränsande, säger hon allvarligt.

Hon klarade ändå gymnasiet och att ta en examen vid universitetet i Uppsala. Men det var en tid som tärde hårt.

De allt frekventare krampanfallen var nästan omöjliga att parera och kom en till två gånger i veckan. När förkänningen kom – hon beskriver den som en känsla av ångest, växling mellan värme och kyla och av att någon slår henne i ansiktet – hade hon någon dryg minut på sig att proppa i sig dextrosol för att försöka häva anfallet. Ibland kunde det stanna vid milda ryckningar i kroppen men för det mesta gick det inte att hindra ett fullskaligt krampanfall med tuggningar.

När hon vaknade ur ett anfall mindes hon ingenting.

– Efter ett anfall vet jag inte var jag är eller vilken dag det är och gör allt för att orientera mig. Det tar minst en dag för mig att komma tillbaka mentalt och flera dagar innan jag läkt i munnen.

Första tentan missade hon efter ett anfall. Hon bodde ensam i en liten lya i Uppsala, hon ville inte ha vittnen, inte vara till besvär. Inte sällan fick hon ändå åka ambulans till akuten efter att ha fallit ihop på någon offentlig plats eller krampat nattetid. Hon blev alltmer beroende av sin dåvarande pojkvän Jordan.

– Jag var deprimerad, hade ångest och saknade livsglädje. Hon klandrades för att inte sköta om sin diabetes.

– Det var ju svårt att göra också, eftersom jag svängde fort och var tvungen att proppa i mig Dextrosol hela tiden.

Jag låg på 10-15 procent i HbA1c (motsvarande nuvarande 94-146 mmol/mol) eftersom jag var livrädd för att krampa.


Det var när hon flyttade med pojkvännen till hans hemland Australien som vändningen kom. De befann sig i miljonstaden Melbourne. En natt när kramperna kom väckte Jordan henne och tvingade henne att äta en macka han hade redo. När hon trött och borta bara ville somna om, började hon krampa igen och proceduren upprepades, den gången med en hel matlåda och en massa juice. När kramperna inte gav sig blev det taxi till sjukhuset.

När Emilia vaknade till medvetande något dygn senare satt Jordan vid sängkanten. Han berättade att läkarna ansåg att hon hade epilepsi.

– Jag bara skrattade, för det var vad jag alltid fått höra av läkarna hemma: 'Inom vården utomlands är det viktigt att du talar om att det är diabetes du har, de tror oftast att det är epilepsi'. Men när ett team av specialister, inklusive diabetesläkare och neurolog, kom in i salen och upprepade att det var epileptiska kramper hon hade haft, började hon tro det. Det kunde inte uteslutas att det berodde på en hjärntumör, enligt läkarna, som tyckte att hon skulle åka tillbaka till Sverige för närmare undersökningar.

Hon tog adjö av Jordan. Med sin nya epilepsimedicin och mamma, som kommit för att hämta henne, for hon hem. Full av förtröstan.

– Trots att det fanns en liten risk för att epilepsin berodde på en hjärntumör, kände jag att det fanns ljus. Jag tänkte, att det inte behöver vara så här längre, jag har resten av livet på mig.

Någon hjärntumör hade Emilia inte, som tur var. De australiska läkarnas epilepsidiagnos ifrågasattes först av både diabetesläkare och neurologer i Sverige. Fortfarande finns det läkare som tvivlar, enligt Emilia. Men nu får hon behandling.

– Jag har inte haft ett enda krampanfall på tre år, inte sedan Australien, det är så fantastiskt, säger hon lyckligt.

– Jag har bara haft några tysta, milda anfall. Då får jag deja vu-känsla, det blir svart och jag får järnsmak i munnen men de anfallen byggs upp och försvinner på någon minut.


När hon får frågan om hur livet har förändrats så skrattar hon.

– Det är som svart och vitt, jag har fått en sådan livsglädje, mina föräldrar och jag kan sitta och prata och nästan inte tro hur det var förr.

– Jag har fått två hanterbara sjukdomar i stället för en okontrollerbar. Min diabetes har blivit så lätt att ta hand om, nu har jag ett HbA1c på runt 55.

Sakta återerövrar hon sin tillvaro. Hon var i dåligt skick när hon kom hem, ville inte vara ensam ens dagtid. Emilia som älskar att skriva kunde glömma hur meningar sitter ihop och det hände att hon inte hittade hem när hon varit ute med hunden.

– Jag hade nog en utmattningsdepression, säger hon.

Hon tar en dag i taget och testar sina gränser i små steg. Hon gör en halvklassiker där nästa steg är Lidingöloppet. I vintras åkte hon Engelbrektsloppet, tre mil på skidor, helt på egen hand i spåret. Hon har ett jobb där hon trivs men ser framför sig hur hon förmodligen kommer att vilja plugga mer framöver. Hon berättar livligt om sitt nyväckta engagemang i Ung Diabetes.

– Det är jättekul och viktigt för mig just nu att få fokusera på den delen av mig själv.